Till grund för Miljöpartiets ideologi och partiets förmåga att formulera dagsaktuell politik enligt dem själva återfinner vi  i partiets partiprogram. Utifrån partiprogrammet anges att Miljöpartiets syn på välfärdens organisering är att partiet ser negativt till kommersialisering av välfärden och att de vill komma bort från de kommersiellt inriktade aktörerna. Därutöver skriver Miljöpartiet att partiet tar ställning för brukarinflytande, att involvera medborgarna i utformandet och leveransen av välfärden och att syftet med verksamheten inte ska vara att det delas ut vinst. Eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten. Dessutom vill partiet stärka arbetstagarnas inflytande på sin arbetsplats.

Med den utgångspunkten i åtanke blir det därför genast mycket märkligt att Miljöpartiet kan utgöra det politiska underlaget för att privatisera en rad vårdboenden i Helsingborg. Att de borgerliga partierna nu vill genomföra en privatisering är inte särskilt märkligt. Men att Miljöpartiet ska svara för underlaget för en sådan politik gör en fundersam om de lokala miljöpartisterna är i samklang med det egna partiprogrammet. Med tanke på att så väl fackförbund som anställda och anhöriga ställer sig skarpt kritiska till förslaget borde det stämma till eftertanke bland de lokala miljöpartisterna. Enligt min mening bör Miljöpartiet istället se över möjligheten att driva kommunens vårdboende enligt självförvaltning. Eftersom Miljöpartiet utifrån sitt partiprogram vill stärka arbetstagarnas inflytande vore det därför mer logiskt att Miljöpartiet i Helsingborg ansluter sig till den inriktningen.

Martin Tunström
Ordförande S-studenter Helsingborg

Betraktar en dessutom stadskärnan så finns det flera obebyggda tomtmarker som kan tas i anspråk för flerbostadshus. Prippstomten på kvarteret Norrland, parkeringsplatsen på kvarteret Bastionen, ödetomten på kvarteret Norden och parkeringsplatsen vid kvarteret Najaden mot Badhusgatan. Samtidigt kanske Socialdemokraterna skulle kunna ompröva sin syn på Mejeritomten och öppna upp för en exploatering av tomten under förutsättning att Sundspärlan lämnas ifred av de blågröna. Andra mer spännande exploateringsidéer skulle kunna vara att komplettera Åhlenshuset på Kullagatan (kv Magnus Stenbock) med en eller två bostadsvåningar, se över möjligheten att uppföra en fastighet längst med Prästgatan (kv Karl XI södra) och riva parkeringshuset på Hantverkargatan och uppföra ett flerbostadshus (kv Ryssland norra).

Varför ska bara ena hörnan av Söderpunkten i kvarteret Holland bebyggas med ett hörnhus? Varför inte bygga mer? Vem kom på den usla idéen med en “parkgata” mellan Furutorpsparken och Sturzen-Beckers park (kv Turkiet)? Uppför två flerbostadshus där för att förstärka stadskänslan. Poängen med uppräkningen med alla de här exploateringsförslagen är att det finns flera alternativ till bebyggelse innan en behöver förstöra en omåttligt populär nöjesställe likt Sundspärlan.

Martin Tunström
Ordförande S-studenter Helsingborg

[Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 7 januari 2016]

På vilket sätt överenskommelsen skulle vara verklighetsfrånvänd utelämnar Hedengren. Snarare är det så att det stora flertalet i Sverige omfamnar en välfärd utan vinstintresse. Till och med borgerliga sympatisörer är negativa till vinst i välfärden.  Så här kunde man läsa i SOM-institutets forskarantologi ”Mittfåra och marginal” (2014):

”Bland samtliga partiers sympatisörer finns 2013 en majoritet för att det är ett bra förslag att inte tillåta vinstutdelning: bland de rödgröna 70 procent eller mer och bland allianspartierna 50-60 procent. Omvänt är det bland de rödgröna under 10 procent som tycker att det är ett dåligt förslag och bland de borgerliga cirka 20 procent.” (s. 314)

Så frågan är vem som är mest verklighetsfrånvänd i sammanhanget?

Hedengren anför dessutom att vinstfri välfärd skulle kränka ”äganderätten” och då genom vår grundlag och internationella konventioner. På vilket sätt det hela skulle stå i konflikt med den svenska grundlagen är oklart. Regeringsformen, som jag förmodar Hedengren har i åtanke, talar endast om att den enskilda är skyddad mot en viss form av expropriation (2. kap, 15 §). Inte heller FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna ger stöd för Hedengrens uppfattning eftersom konventionen endast talar om att ”ingen får godtyckligt fråntas sin egendom” (Artikel 17, punkt 2). I det här fallet handlar det inte om expropriation, eller konfiskation, av ett företag utan om att företag inte ska erhålla skattemedel för att bedriva sin verksamhet. Ägande”rätten” har ingenting med att näringsidkare har ”rätt” till skattemedel. Inte ens en klassisk liberal skulle omfamna en sådan uppfattning. Snarare betraktas all form av skatt för finansiering av verksamhet utöver den s.k. nattväktarstaten som en ”kränkning av äganderätten”.

Det som dock i huvudsak fångade mitt intresse är vad  Hedengren anför om Olof Palme, nämligen att denne  ”endast  [var] ideologisk och begrep sig aldrig på ekonomi och företagande”. Det här ett påstående som undertecknad stiftat bekantskap genom åren. På vilken grund Hedengren bygger det här påståendet är dock oklart eftersom han inte utvecklar det i sin krönika. Men ofta hör påståendet om Olof Palmes eventuella bristande kunskaper ekonomi på hur han agerade när dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt presenterade Riksbankens förestående avreglering av kreditmarknaden i november 1985, den s.k. ”Novemberrevolutionen”. Statsministern ska (enligt Feldt) ha sagt ”jag begriper ändå ingenting” efter det att Feldt presenterat förslaget om en kreditavreglering.

Att Olof Palme vid tillfälle inte var intresserad menar Ingvar Carlsson, dåvarande vice statsminister, kan bero på att statsministern först blev informerad av finansminister Kjell-Olof Feldt om kreditavregleringen fem dagar innan avregleringens genomförande (Carlsson 2003, s. 215). Kjell-Olof Feldt kände till Riksbankens planer redan våren det året (Carlsson 2003, s. 216). Ingvar Carlsson blev informerad samma dag som Riksbanksfullmäktige fattade beslut om en kreditavreglering. Kjell-Olof Feldt vittnar själv om att statsministern i november 1985 var deprimerad till följd av  Harvardaffären (Feldt 1991, s. 258). Feldt noterade nämligen att dagen för när han informerade statsministern att denne med hela sin ”uppenbarelse” hade svårt ”att engagera sig i vad som försiggick” och att det byggde bl.a. att ”Harvardaffären malde i honom” (Feldt 1991, s. 260).

Hur var det då med Olof Palme och ekonomi? Lyckligtvis kan så väl Kjell-Olof Feldt, ekonom, som Klas Eklund, professor i nationalekonomi, berätta att Olof Palme inte alls var okunnig om ekonomi. Så här skriver Klas Eklund om Olof Palme:

”Palme var inte ointresserad av ekonomi. Han hade lusläst budgetpropositioner och finansplaner i december och följde på avstånd den ekonomiska debatten. Han hade länge regelbundet kontakt med Assar Lindbeck just för att kunna få en professionell ekonom som extern bollplank. Lindbeck bodde under flera år granne med Palme, och många gånger fick han skjuts hem i Palmes lilla Fiat medan den ekonomiska politiken avhandlades på tu man hand. Böcker av liberala ekonomer som John Kenneth Galbraith hade satt tydligt avtryck på Palme under 1950- och 1960-talen. I den interna maktkampen med Sträng hade han tillägnat sig tidens dominerande keynesianska grundsyn. Men Palme var inte utbildad ekonom, och han var inte grunden nyfiken på ekonomisk teori. Det viktiga för honom var att ekonomin fungerade i praktiken, levererade jobb och skatteintäkter.” (Eklund 2012, s. 75)

Kjell-Olof Feldt skriver så här om Palmes kunskaper:

”Otvivelaktigt insåg han bättre än de flesta hur avgörande samhällsekonomins tillstånd var för regeringens möjligheter att över huvud taget åstadkomma något på alla andra områden. Han gav inte heller någonsin ett lillfinger åt den falang inom partiet och regeringen, som  menade att ”politiken” måste överordnas ekonomin.” (Feldt 1991, s. 244)

Thage G. Petersson (2002), industriminister under 1980-talet, har vittnat om att Palmes förhållande med näringslivet var komplicerat, men att Palme ansåg att det var viktigt att det gick bra för svensk industri, att den industriella sektorn var en bas för den offentliga och att den industriella tillväxten och exporten av svenska industriprodukter byggde den svenska välfärden och tryggheten (Petersson 2002, s. 331). Det gav enligt Petersson utslag när Palme både besökte andra länder och när han reste runt i Sverige. När Palme var utomlands marknadsförde han svenska företag och när han reste runt i Sverige ville han alltid ha med företagsbesök på programmet.

Även Carl Johan Åberg (1930 –  2010), fil. dr och docent i nationalekonomi och statssekreterare på Utrikesdepartementet (1982 – 89), har vittnat om Palmes personliga intresse för att som statsminister främja svenska företag (Åberg 2006, s. 204). Åberg pekar då på den hjälp Palme gav till svenska företag i utlandet och att han under de tre sista år han hade att leva allt mer kom att engagera sig för främja deras projekt. Enligt Åberg använde Palme ogenerat och informellt handelsavdelningen på UD för den här verksamheten och att ordervägarna var direkta och kom per telefon från olika håll i världen oaktat den reglerade arbetstiden (Åberg 2006, s. 205). Den som har tid kan även ta sig tid att se på den här intervjun med Olof Palme år 1970 där denne tillsammans med journalisterna Ingemar Odlander och Åke Ortmark berör räntepolitiken, prisstegringar och landets ekonomiska politik.

Referenser

• Carlsson, Ingvar (2003). Så tänkte jag: politik & dramatik. 1. uppl. Stockholm: Hjalmarson & Högberg
• Eklund, Klas (2010). Olof Palme. Stockholm: Bonnier
• Feldt, Kjell-Olof (1991). Alla dessa dagar-: i regeringen 1982-1990. [Ny utg.] Stockholm: Norstedt
• Peterson, Thage G. (2002). Olof Palme som jag minns honom. Stockholm: Bonnier
• Åberg, Carl Johan (2006). Berättelser från 1900-talet. Stockholm: Atlantis

Fotnoter

1. Samtiden & Framtid AB är ett helägt dotterbolag till Blåsippan AB som i sin tur är ett helägt bolag till Sverigedemokraterna. Se Samtiden & Framtid AB, Årsredovisning för räkenskapsåret 2013, s. 1. Inkommet till Bolagsverket den 2014-07-30.

Marknadsekonomi förutsätter nämligen flera aktörer och att ägandet och förmögenhetsbildandet är spritt. Som bekant konspirerar kapitalisten och kapitalisterna mot marknaden eftersom de vill vinna så stora marknadsandelar så att de blir marknadsledande, erhåller monopol eller bildar karteller.

Kapitalism är nämligen social relation och marknaden ett allokeringssystem. De flesta inser det här förutom nyliberaler som avskyr allt vad antitrustlagstiftning, konkurrensmyndighet etcetera heter (för har kapitalisten enligt nyliberalerna varit så duglig att en har erhållit monopol så får hans ”äganderätt” inte kränkas). Men samtidigt är det få aktörer som på allvar vill göra något åt den här ”utvecklingen” och kommer med konkreta politiska åtgärder för att sprida ägandet.

Martin Tunström
Helsingborg

Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 22 januari 2015.

Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti och socialkonservatismen är som bekant en borgerlig ideologi. Under föregående mandatperiod röstade dessutom SD för den borgerliga regeringens skattesänkningar. Skattepolitiken brukar allt som oftast betraktas som den avgörande träffytan på det politiska planet.

Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt menar dessutom att höjda inkomstskatter per automatik leder till färre jobb, men så enkelt är det inte. Det finns fler variabler som samspelar.

Martin Tunström (S)
Ordförande S-studenter Helsingborg

Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 10 november 2014.

Men arbetarrörelsen fortsatte det politiska arbetet för att demokratin inte enbart skulle stanna vid de formella rättigheterna. Under många år byggde Socialdemokratin vidare genom att med en rad offentliga åtaganden bygga upp den sociala demokratin. Genom offentlig finansierade verksamheter, transfereringssystem, socialförsäkringssystem och arbetslöshetsförsäkring kan medborgarna i vårt land åtnjuta ett av världens mest omfattande välfärdssystem.

När väl den sociala demokratin fått sitt fotfäste och dess effekter fick genomslag väcktes frågan om mer genomgripande förändringar när det gällde det ekonomiska livet i det svenska samhället. Demokratins ideal kunde inte endast stanna vid fabriksportarna, som man en gång uttryckte det. Kritik mot maktkoncentration inom det svenska näringslivet väcktes också genom motioner i olika fackförbund inom LO-kollektivet. Genom lagarna LAS och MBL inskränkte lagstiftarna kapitalägarnas inflytande och arbetets styrkeförhållande till kapitalet stärktes under 1970-talet. På 1980-talet införde den socialdemokratiska regeringen fem kollektivt ägda och förvaltade investeringsfonder vars syfte bland annat var att medverka till att den ekonomiska maktkoncentrationen i det svenska samhället minskade.

Sedan dess har det politiska arbetet för den ekonomiska demokratins genomförande i vårt land avstannat. Dels förlorade Socialdemokratin regeringsinnehavet 1991, och dels medverkade den ekonomiska krisen under 90-talets början till att Socialdemokratin inriktade sig på att sanera den svenska ekonomin. 1992 avvecklade dessutom den borgerliga fyrpartiregeringen tillsammans med Ny Demokrati de fem kollektiva löntagarfonderna.

Maktkoncentrationen kvarstår dessutom när det gäller förmögenheterna. 2012 hade de fem procent av de med störst innehav omkring 77 procent av aktieförmögenheten (SCB, 2013). Merparten av Sveriges befolkning är fortfarande för sin försörjning beroende av lönearbete även om arbetets karaktär förändrats och industrins andel av sysselsättningen minskat till förmån för tjänstesektorn. Konflikten mellan arbete och kapital består alltjämt. Det får effekter på det politiska planet.

Därför behövs det en nytändning inom Socialdemokratin när det gäller det politiska arbetet för den ekonomiska demokratins genomförande. Visserligen utgör den politiska visionen om full sysselsättning den viktigaste politiska ambitionen för svensk socialdemokrati. Men samtidigt har den svenska ekonomin återhämtat sig. Under många år har statsfinanserna redovisat överskott, statsskuldens andel av BNP minskat och Sverige som nation har klättrat i OECDs så kallade välståndslista.

Genom tillsättandet av en parlamentarisk beredning kring hur den ekonomiska maktkoncentrationen kan brytas och hur den ekonomiska demokratin kan genomföras kan socialdemokratin på nytt driva på politiska arbetat för en demokratisering av det ekonomiska livet. Utgångspunkten för den parlamentariska beredningen är att demokratiseringen ska ske genom någon form av kollektiv kapitalbildning.

Vi inser att förslaget kommer väcka motstånd inom den svenska borgerligheten och inom det svenska näringslivet. Så var fallet vid den så kallad planhushållningsdebatten, och så var också fallet när socialdemokratin gick till val om löntagarfondernas införande. Samtidigt är det viktigt att stå fast vid sina grundläggande idéer. Den som öppet godtagit den demokratiska likvärdighetsprincipen, kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden, som Olof Palme poängterade i ett av sina tal genom att citera forna finansministern Ernst Wigforss.

Den typ av konstruktion som föresvävar oss är en eller flera medborgarfond/er. Medborgarfonder, och inte löntagarfonder, eftersom ägarskapet ska vara kopplat till medborgarskap och inte genom att man är sysselsatt eller inte. Genom offentliga val till fonden/derna öppnar man upp för ett fjärde val. På så stärker vi fondernas demokratiska legitimitet och där med dess förankring hos folkflertalet. Finansieringen ska ske genom att när det föreligger överskott i socialförsäkringssystemet ska de här medlen tillföras medborgarfonden/derna. På så sätt undviker man allt för onödig konfrontation med det svenska näringslivet.

Den avkastning som blir fallet vid utdelningen från de aktier som medborgarfonden/derna förvaltar ska användas för att bland annat stärka upp det svenska pensionssystemet. Det här kan vara en av många vägar socialdemokratin kan gå för att i reformistisk anda förverkliga ekonomisk demokrati.

Martin Tunström
Ordförande S-Studenter Helsingborg

Robin Enander 
Juriststudent

[Publicerad i tidskriften Libertas antologi nummer 6, 2016.

Vi förlorade den någon gång på 90-talet när svensk ekonomi var i behov av sanering, men även delvis på 80-talet när vi infört löntagarfonderna och reformarbetet mot något mer samhällsomfattande inte fanns på dagordningen. När fonderna sedan försvann genom att regeringen Bildt avvecklade dem, och socialdemokratin inte tog strid för dem, blev det något av en total ideologisk reträtt (demokratiseringen av det ekonomiska livet) och när socialdemokratin fick ansvaret att minska budgetunderskottet, sänka statsskulden, öka statsinkomsterna och sänka statsutgifterna efter 90-talskrisen så försvann huvudvikten på det realpolitiska arbetet för att förverkliga angelägna reformer. Det sistnämnda var angeläget och viktigt (att sanera svensk ekonomi), men blev något kvardröjande tankegods om att väljarna skulle bli påminda valet 1998, 2002 och 2006 om att vi sanerat svensk ekonomi och vi inte kan genomföra några större reformer utan att äventyra ekonomin.

Det i kombination med en missbedömning kring arbetslöshetsfrågan fällde den socialdemokratiska regeringen 2006. Dock tycker jag vi likväl kom igång i årets valrörelse med att presentera viktiga och angelägna reformer som berörde människornas vardag på en del sakområden, t.ex. för de högre studierna. Det får vi bygga vidare på. Vi presenterade dock dem något fragmentiserat och kort in på valdagen för att väljarna, och våra egna valarbetare, skulle uppfatta dem. Men så är ju tyvärr dagens medielogik.

Stadens politiker kan inte dirigera och kommendera enskilda näringsidkare att stanna kvar inom stadsdelen. De kan inte heller genom ägardirektiv få statliga Systembolaget att lokalisera ytterligare en Systembolagsbutik på Söder. Men inom ramen för kommunpolitikernas mandat finns möjligheten att stödja ABF Helsingborg och på så sätt medverka till att den verksamhet som ABF bedriver, och som utgör en väsentlig del av Söder, kan fortgå.

Kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson uttryckte sig i en intervju till den här tidningen att han inte vill föregripa debatten i kommunstyrelsen den 13 februari. Det innebär att han inte bestämt sig i frågan och att han är redo att lyssna på argumenten kring varför ABF Helsingborg fortsättningsvis ska erhålla ekonomiskt stöd. Det tycker jag är en klok inställning. Jag hoppas att diskussionen i kommunstyrelsen utmynnar i ett än bättre klokare förhållningssätt, nämligen att stadens stöd till ABF Helsingborg kan fortsätta.

Martin Tunström (S)
Medlem SSU Helsingborg

[Publicerade i Helsingborgs Dagblads ”Min mening” den 7 februari 2013.]

Andra skriver intressant om: Politik, kultur, Helsingborg, Helsingborgs stad, ABF, ABF Helsingborg,  Björn Tufvesson Alm, Söder, utveckling, Peter Danielsson

Man märker att det i huvudsak är en journalist som författat den här debattartikeln. Cavling påstår att Palme var en maktmänniska, och ingen idealist. Hur vet han det? Kände han Palme under dennes levnadsbana? Skulle vara intressant om Cavling kunde anföra något typ av resonemang kring påståendet. Snarare har andra menat att Palme privat var vänlig och omtänksam, till och med Moderata samlingspartiets partiordförande Gösta Bohman har vittnat om detta. Hela hans politik syftade till att medverka till att människors vardag blev enklare. En mängd reformer på socialpolitiska området ger prov på detta. Palme var både realpolitiker och en ideologiskt präglad politiker. Palme var mångsidig.

Cavling får gärna presentera källor eller referenser för påståendet om att Palme inte skulle vara bekant med nationalekonomi. Att Palme visade ointresse för en penningpolitisk reform som kreditavregleringen är inget bevis i sig. Det är ju rent ut sagt urdålig bevisföring som Cavling använder när han anför att ointresse för EN nationalekonomisk fråga skulle vara ett bevis för att man saknar kunskap om nationalekonomiska resonemang. Gör om, gör rätt Cavling. Palme fick en föredragning i frågan av finansministern några dagar innan avregleringen skulle ske. Kanske inte så konstigt att man visar ointresse.

Vad har Cavling för bevis för att Palme ljög när Palme kallade sig ”socialistisk demokrat”? Annars faller orden så här: ”Demokratisk socialist”. Cavling har inga som helst bevis för att Palme skulle ha ljugit om Havardaffären. Efter Palmes död undanröjde Länsstyrelsen i Stockholms län taxeringsnämndens beslut om att upptaxera Palme med 40 000 kronor. Länsstyrelsen ansåg att det inte fanns anledning att ”anta att de av Olof Palme lämnade uppgifterna att han villkorslöst avstått från arvode och att han haft kännedom om överföringen av arvodesmedel till stipendiemedel är felaktiga” och att det inte ansågs ”klarlagt att sådana förhållanden föreligger att de till universitets stipendiefond överförda medlen skall tas upp till beskattning såsom arvode”.

Sedan är det egentligen inte så konstigt att filmen ger uttryck för många positiva sidor om politikern Palme. Palme var intelligent, intellektuell, språkligt begåvad (engelska, franska, tyska, spanska och bekant med ryska dikter), akademiskt skolad (jur.kand.), en av våra främsta retoriker enligt ledande experter på området, internationellt känd osv.

Andra skriver intressant om: Politik, Olof Palme, Viggo Cavling, Gösta Bohman, retorik, socialpolitik, penningpolitik, kreditavregleringen, nationalekonomi, demokratisk socialism, socialism, Havardaffären

Under de socialdemokratiska regeringsåren under 70-talet hade vi en relativ budget balans och lånade knappt från främmande land. Det klart att inflationen i Sverige precis som för omvärlden utgjorde ett problem. Men det hade varit intressant att få veta om Åström hade tyckt att staten skulle lägga sig i avtalsrörelsen och om vi skulle avstå från viktiga försäkringar i arbetslivet för att på så sätt sänka lönekostnaderna.

Åström nämner socialiseringar. Men de största statssocialiseringarna under modern tid genomfördes av borgerliga regeringar. Varven, stålet, tekoindustrin och skogen blev aktuella för en statssocialism som vi inte hade sett under 44 år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Löntagarfonderna medverkade inte till investeringarna minskade. Istället fick exportindustrin bättre förutsättningar genom den offensiva devalvering om 16 procent regeringen Palme lanserade, till skillnad från de mindre, defensiva och ineffektiva devalveringarna som de borgerliga lanserade och som tillsammans uppgick till 25 procent.

Därefter beslutade regeringen Palme att det var slut med devalveringar. Efter valet 82 stängde industriministern bankakuten och man försökte avsluta stödet till ineffektiva företag som ägt rum under de borgerliga regeringsåren. Regeringen ställde in sig även in på att bekämpa den höga inflationen och sanera statsfinanserna. Resultat blev förbättrade statsfinanser, minskad statsskuld, ökade orderingångar och bättre tillväxt.

Martin Tunström (S)
Medlem SSU Helsingborg

Publicerad i Helsingborgs Dagblads ”Min mening” den 11 oktober 2012.

Andra skriver intressant om: Politik, debatt, Sture Åström, Helsingborgs Dagblad, Socialdemokraterna, borgerligheten, kärnkraft, energi, elkraft, Torbjörn Fälldin, inflation, socialiseringar, Löntagarfonder, Palme, tillväxt, välfärd, statsskuld