Under de socialdemokratiska regeringsåren under 70-talet hade vi en relativ budget balans och lånade knappt från främmande land. Det klart att inflationen i Sverige precis som för omvärlden utgjorde ett problem. Men det hade varit intressant att få veta om Åström hade tyckt att staten skulle lägga sig i avtalsrörelsen och om vi skulle avstå från viktiga försäkringar i arbetslivet för att på så sätt sänka lönekostnaderna.

Åström nämner socialiseringar. Men de största statssocialiseringarna under modern tid genomfördes av borgerliga regeringar. Varven, stålet, tekoindustrin och skogen blev aktuella för en statssocialism som vi inte hade sett under 44 år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Löntagarfonderna medverkade inte till investeringarna minskade. Istället fick exportindustrin bättre förutsättningar genom den offensiva devalvering om 16 procent regeringen Palme lanserade, till skillnad från de mindre, defensiva och ineffektiva devalveringarna som de borgerliga lanserade och som tillsammans uppgick till 25 procent.

Därefter beslutade regeringen Palme att det var slut med devalveringar. Efter valet 82 stängde industriministern bankakuten och man försökte avsluta stödet till ineffektiva företag som ägt rum under de borgerliga regeringsåren. Regeringen ställde in sig även in på att bekämpa den höga inflationen och sanera statsfinanserna. Resultat blev förbättrade statsfinanser, minskad statsskuld, ökade orderingångar och bättre tillväxt.

Martin Tunström (S)
Medlem SSU Helsingborg

Publicerad i Helsingborgs Dagblads ”Min mening” den 11 oktober 2012.

Andra skriver intressant om: Politik, debatt, Sture Åström, Helsingborgs Dagblad, Socialdemokraterna, borgerligheten, kärnkraft, energi, elkraft, Torbjörn Fälldin, inflation, socialiseringar, Löntagarfonder, Palme, tillväxt, välfärd, statsskuld

Eftersom regeringen saknade en sammanhållen energipolitik så stod också fullt fungerande kärnkraftsaggregat stilla, vilket resulterade i produktions- och inkomstbortfall för samhället, och det utgick ersättning från staten till reaktorinnehavarna. Under de borgerliga åren ökade statsskuldens andel av BNP från 22 till 56 procent. Även statsbudgeten visade stora underskott. Det hade de socialdemokratiska regeringarna på 80-talet att förhålla sig till. Väl värt att nämna att de borgerliga ledamöterna i Riksbanksfullmäktige röstade för kreditavregleringen.

Det hade varit intressant att få veta vilka strukturförändringar som Åström avser när han talar om regeringen Bildt. Det finanspolitiska ramverket implementerade socialdemokraterna på 90-talet. Det var också Socialdemokraterna som fick ner statsskuldens andel från 80 till 45 procent. Sverige fick också en budget i balans och tillväxten gick från negativ till positiv.

Det finns ingen motsättning att som i partiprogrammet plädera för marknadsekonomi och samtidigt var ett antikapitalistiskt parti. Marknaden är ett allokeringssystem och kapitalism en social relation, ett maktsystem. Således går satsen om antikapitalism ihop med resten av partiprogrammet.

Martin Tunström (S)
Medlem SSU Helsingborg

[Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 3 september 2012 i Helsingborgs Dagblads ”Min mening”.]

Andra skriver intressant om: Politik, ekonomi, 1976, 1982, finansminister, budgetminister, ekonomiminister,  kärnkraft, statsskulden, statsskuld, bruttonationalprodukten, BNP, riksbanksfullmäktige, finanspolitiskt ramverk, antikapitalism, marknad

I första meningen påstår Olsson att ”Sverige har i dag en statsskuld på nästan 1300 MILJARDER och vi betalar c:a 89 miljarder enbart i räntor årligen.” ¹ Var Olssons fått sina siffror ifrån kan man endast spekulera i eftersom han inte anger några källor, men enligt budgetpropositionen för 2010 så uppgick räntorna på statsskulden 2008 till 33 miljarder svenska kronor. ² Alltså långt ifrån de 89 miljarder kronor som Olsson påstår. Inte heller stämmer påståendet om man studerar budgetåret 2007, då uppgick räntorna på statsskulden till 47 miljarder kronor. ³ Vad sedan avser själva statsskulden så anger Riksgälden i pressmeddelande från idag att den uppgick till 1 150 miljarder svenska kronor den 30 november. ⁴ Inte 1 300 miljarder kronor!

När det gäller den andra meningen i blogginlägget gör Olsson ett liknande misstag som partiordförande Åkesson har gjort vid ett flertal tillfällen då denna debatterat svenska migrationspolitik. Olsson blandar nämligen ihop begreppen när han påstår att ”svensk flyktingpolitik kostar oss mer än 300 MILJARDER varje år.” ⁵ Här talar Olsson om flyktingpolitik när det är invandringspolitiken mhan avser. För det är en skillnad på flyktingpolitik och invandringspolitik även om sverigedemokraterna har lite svårt att se skillnaden.  Enligt budgetpropositionen för 2010 uppgick kostnaderna för migrationen (tex. Migrationsverket, ersättningar, bostadskostnader, utresor för avvisade och utvisade, migrationsdomstolarna, och Migrationsöverdomstolen), dit flyktingpolitiken hör hemma, till 6 miljarder kronor 2008. ⁶ När det gäller invandringspolitiken har Jan Ekberg, professor i nationalekonomi, räknat ut en kostnad på mellan 45 – 51 miljarder kronor för 2006. ⁷ Långtifrån de 300 miljarder som Olsson påstår att den svenska invandringspolitiken skulle kosta.

Sedan blir det närmast komiskt när man läser vidare i blogginlägget. Olsson menar att ”vi svenska skattebetalare som tvingas betala notan” […] ”skall” […] ”ha rätt att bestämma var våra pengar skall satsas.” ⁸ Men det är ju det vi gör idag. Genom allmänna val beslutar vi vilka som ska få representera oss. Studerar man för övrigt statistiken från valmyndigheten så var det en förkrossande övervikt för de partier som propagerar för en generös invandringspolitik framför de partier som företräder en mer restriktiv invandringspolitik. 94,32 procent av dem som valde att delta i valet la sin röst på något av de partier som pläderar för en generös invandringspolitik. ⁹ Endast 2,9 procent av väljarna la sin röst på Sverigedemokraterna, 0,06 procent på Nationaldemokraterna (ND) och 0,03 procent på Nationalsocialistisk Front (NSF).

Varför vi sedan ska ha en folkomröstning kring flyktingpolitiken är för mig en gåta. Sverige är en representativ demokrati, och inte en direktdemokrati.

^{Fotnoter:
[1] Carina & Stefans SD blogg, kräv en folkomröstning i flyktingfrågan!, 091206.
[2] Budgetpropositionen för 2010 (Prop. 2009/10:1) Utgiftsområde 26: Statsskuldsräntor m.m. (s. 9, tabell 2.1 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 26)
[3] Budgetpropositionen för 2009 (Prop. 2009/10:1) Utgiftsområde 26: Statsskuldsräntor m.m. (s. 9, tabell 2.1 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 26)
[4] Riksgälden, Pressmeddelande, 091207. (Bilaga till pressmeddelande ”Statens betalningar visade ett överskott i november”)
[5] Carina & Stefans SD blogg, kräv en folkomröstning i flyktingfrågan!, 091206.
[6] Budgetpropositionen för 2010 (Prop. 2009/10:1) Utgiftsområde 8: Migration (s. 10, tabell 2.1 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 8 Migration)
[7] Invandringen och de offentliga finanserna (ESO 2009:3), av Jan Ekberg, professor i nationalekonomi. Utgiven av Finansdepartementet. (s. 72)
[8] Carina & Stefans SD blogg, kräv en folkomröstning i flyktingfrågan!, 091206.
[9] Valmyndigheten, Fördelning av mandat m.m., Beslut 2006-09-21. (Dnr 06-192/4) Bilaga 1. ( s. 1)}

Andra skriver intressant om: Politik, sverigedemokraterna, invandring, flyktingpolitik, invandringspolitik, Carina Herrstedt, Stefan Olsson, statsskulden, statsskuld, ekonomi, budgetpropositionen, desinformation, demokrati, folkviljan