På vilket sätt överenskommelsen skulle vara verklighetsfrånvänd utelämnar Hedengren. Snarare är det så att det stora flertalet i Sverige omfamnar en välfärd utan vinstintresse. Till och med borgerliga sympatisörer är negativa till vinst i välfärden.  Så här kunde man läsa i SOM-institutets forskarantologi ”Mittfåra och marginal” (2014):

”Bland samtliga partiers sympatisörer finns 2013 en majoritet för att det är ett bra förslag att inte tillåta vinstutdelning: bland de rödgröna 70 procent eller mer och bland allianspartierna 50-60 procent. Omvänt är det bland de rödgröna under 10 procent som tycker att det är ett dåligt förslag och bland de borgerliga cirka 20 procent.” (s. 314)

Så frågan är vem som är mest verklighetsfrånvänd i sammanhanget?

Hedengren anför dessutom att vinstfri välfärd skulle kränka ”äganderätten” och då genom vår grundlag och internationella konventioner. På vilket sätt det hela skulle stå i konflikt med den svenska grundlagen är oklart. Regeringsformen, som jag förmodar Hedengren har i åtanke, talar endast om att den enskilda är skyddad mot en viss form av expropriation (2. kap, 15 §). Inte heller FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna ger stöd för Hedengrens uppfattning eftersom konventionen endast talar om att ”ingen får godtyckligt fråntas sin egendom” (Artikel 17, punkt 2). I det här fallet handlar det inte om expropriation, eller konfiskation, av ett företag utan om att företag inte ska erhålla skattemedel för att bedriva sin verksamhet. Ägande”rätten” har ingenting med att näringsidkare har ”rätt” till skattemedel. Inte ens en klassisk liberal skulle omfamna en sådan uppfattning. Snarare betraktas all form av skatt för finansiering av verksamhet utöver den s.k. nattväktarstaten som en ”kränkning av äganderätten”.

Det som dock i huvudsak fångade mitt intresse är vad  Hedengren anför om Olof Palme, nämligen att denne  ”endast  [var] ideologisk och begrep sig aldrig på ekonomi och företagande”. Det här ett påstående som undertecknad stiftat bekantskap genom åren. På vilken grund Hedengren bygger det här påståendet är dock oklart eftersom han inte utvecklar det i sin krönika. Men ofta hör påståendet om Olof Palmes eventuella bristande kunskaper ekonomi på hur han agerade när dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt presenterade Riksbankens förestående avreglering av kreditmarknaden i november 1985, den s.k. ”Novemberrevolutionen”. Statsministern ska (enligt Feldt) ha sagt ”jag begriper ändå ingenting” efter det att Feldt presenterat förslaget om en kreditavreglering.

Att Olof Palme vid tillfälle inte var intresserad menar Ingvar Carlsson, dåvarande vice statsminister, kan bero på att statsministern först blev informerad av finansminister Kjell-Olof Feldt om kreditavregleringen fem dagar innan avregleringens genomförande (Carlsson 2003, s. 215). Kjell-Olof Feldt kände till Riksbankens planer redan våren det året (Carlsson 2003, s. 216). Ingvar Carlsson blev informerad samma dag som Riksbanksfullmäktige fattade beslut om en kreditavreglering. Kjell-Olof Feldt vittnar själv om att statsministern i november 1985 var deprimerad till följd av  Harvardaffären (Feldt 1991, s. 258). Feldt noterade nämligen att dagen för när han informerade statsministern att denne med hela sin ”uppenbarelse” hade svårt ”att engagera sig i vad som försiggick” och att det byggde bl.a. att ”Harvardaffären malde i honom” (Feldt 1991, s. 260).

Hur var det då med Olof Palme och ekonomi? Lyckligtvis kan så väl Kjell-Olof Feldt, ekonom, som Klas Eklund, professor i nationalekonomi, berätta att Olof Palme inte alls var okunnig om ekonomi. Så här skriver Klas Eklund om Olof Palme:

”Palme var inte ointresserad av ekonomi. Han hade lusläst budgetpropositioner och finansplaner i december och följde på avstånd den ekonomiska debatten. Han hade länge regelbundet kontakt med Assar Lindbeck just för att kunna få en professionell ekonom som extern bollplank. Lindbeck bodde under flera år granne med Palme, och många gånger fick han skjuts hem i Palmes lilla Fiat medan den ekonomiska politiken avhandlades på tu man hand. Böcker av liberala ekonomer som John Kenneth Galbraith hade satt tydligt avtryck på Palme under 1950- och 1960-talen. I den interna maktkampen med Sträng hade han tillägnat sig tidens dominerande keynesianska grundsyn. Men Palme var inte utbildad ekonom, och han var inte grunden nyfiken på ekonomisk teori. Det viktiga för honom var att ekonomin fungerade i praktiken, levererade jobb och skatteintäkter.” (Eklund 2012, s. 75)

Kjell-Olof Feldt skriver så här om Palmes kunskaper:

”Otvivelaktigt insåg han bättre än de flesta hur avgörande samhällsekonomins tillstånd var för regeringens möjligheter att över huvud taget åstadkomma något på alla andra områden. Han gav inte heller någonsin ett lillfinger åt den falang inom partiet och regeringen, som  menade att ”politiken” måste överordnas ekonomin.” (Feldt 1991, s. 244)

Thage G. Petersson (2002), industriminister under 1980-talet, har vittnat om att Palmes förhållande med näringslivet var komplicerat, men att Palme ansåg att det var viktigt att det gick bra för svensk industri, att den industriella sektorn var en bas för den offentliga och att den industriella tillväxten och exporten av svenska industriprodukter byggde den svenska välfärden och tryggheten (Petersson 2002, s. 331). Det gav enligt Petersson utslag när Palme både besökte andra länder och när han reste runt i Sverige. När Palme var utomlands marknadsförde han svenska företag och när han reste runt i Sverige ville han alltid ha med företagsbesök på programmet.

Även Carl Johan Åberg (1930 –  2010), fil. dr och docent i nationalekonomi och statssekreterare på Utrikesdepartementet (1982 – 89), har vittnat om Palmes personliga intresse för att som statsminister främja svenska företag (Åberg 2006, s. 204). Åberg pekar då på den hjälp Palme gav till svenska företag i utlandet och att han under de tre sista år han hade att leva allt mer kom att engagera sig för främja deras projekt. Enligt Åberg använde Palme ogenerat och informellt handelsavdelningen på UD för den här verksamheten och att ordervägarna var direkta och kom per telefon från olika håll i världen oaktat den reglerade arbetstiden (Åberg 2006, s. 205). Den som har tid kan även ta sig tid att se på den här intervjun med Olof Palme år 1970 där denne tillsammans med journalisterna Ingemar Odlander och Åke Ortmark berör räntepolitiken, prisstegringar och landets ekonomiska politik.

Referenser

• Carlsson, Ingvar (2003). Så tänkte jag: politik & dramatik. 1. uppl. Stockholm: Hjalmarson & Högberg
• Eklund, Klas (2010). Olof Palme. Stockholm: Bonnier
• Feldt, Kjell-Olof (1991). Alla dessa dagar-: i regeringen 1982-1990. [Ny utg.] Stockholm: Norstedt
• Peterson, Thage G. (2002). Olof Palme som jag minns honom. Stockholm: Bonnier
• Åberg, Carl Johan (2006). Berättelser från 1900-talet. Stockholm: Atlantis

Fotnoter

1. Samtiden & Framtid AB är ett helägt dotterbolag till Blåsippan AB som i sin tur är ett helägt bolag till Sverigedemokraterna. Se Samtiden & Framtid AB, Årsredovisning för räkenskapsåret 2013, s. 1. Inkommet till Bolagsverket den 2014-07-30.

Man märker att det i huvudsak är en journalist som författat den här debattartikeln. Cavling påstår att Palme var en maktmänniska, och ingen idealist. Hur vet han det? Kände han Palme under dennes levnadsbana? Skulle vara intressant om Cavling kunde anföra något typ av resonemang kring påståendet. Snarare har andra menat att Palme privat var vänlig och omtänksam, till och med Moderata samlingspartiets partiordförande Gösta Bohman har vittnat om detta. Hela hans politik syftade till att medverka till att människors vardag blev enklare. En mängd reformer på socialpolitiska området ger prov på detta. Palme var både realpolitiker och en ideologiskt präglad politiker. Palme var mångsidig.

Cavling får gärna presentera källor eller referenser för påståendet om att Palme inte skulle vara bekant med nationalekonomi. Att Palme visade ointresse för en penningpolitisk reform som kreditavregleringen är inget bevis i sig. Det är ju rent ut sagt urdålig bevisföring som Cavling använder när han anför att ointresse för EN nationalekonomisk fråga skulle vara ett bevis för att man saknar kunskap om nationalekonomiska resonemang. Gör om, gör rätt Cavling. Palme fick en föredragning i frågan av finansministern några dagar innan avregleringen skulle ske. Kanske inte så konstigt att man visar ointresse.

Vad har Cavling för bevis för att Palme ljög när Palme kallade sig ”socialistisk demokrat”? Annars faller orden så här: ”Demokratisk socialist”. Cavling har inga som helst bevis för att Palme skulle ha ljugit om Havardaffären. Efter Palmes död undanröjde Länsstyrelsen i Stockholms län taxeringsnämndens beslut om att upptaxera Palme med 40 000 kronor. Länsstyrelsen ansåg att det inte fanns anledning att ”anta att de av Olof Palme lämnade uppgifterna att han villkorslöst avstått från arvode och att han haft kännedom om överföringen av arvodesmedel till stipendiemedel är felaktiga” och att det inte ansågs ”klarlagt att sådana förhållanden föreligger att de till universitets stipendiefond överförda medlen skall tas upp till beskattning såsom arvode”.

Sedan är det egentligen inte så konstigt att filmen ger uttryck för många positiva sidor om politikern Palme. Palme var intelligent, intellektuell, språkligt begåvad (engelska, franska, tyska, spanska och bekant med ryska dikter), akademiskt skolad (jur.kand.), en av våra främsta retoriker enligt ledande experter på området, internationellt känd osv.

Andra skriver intressant om: Politik, Olof Palme, Viggo Cavling, Gösta Bohman, retorik, socialpolitik, penningpolitik, kreditavregleringen, nationalekonomi, demokratisk socialism, socialism, Havardaffären

Under de socialdemokratiska regeringsåren under 70-talet hade vi en relativ budget balans och lånade knappt från främmande land. Det klart att inflationen i Sverige precis som för omvärlden utgjorde ett problem. Men det hade varit intressant att få veta om Åström hade tyckt att staten skulle lägga sig i avtalsrörelsen och om vi skulle avstå från viktiga försäkringar i arbetslivet för att på så sätt sänka lönekostnaderna.

Åström nämner socialiseringar. Men de största statssocialiseringarna under modern tid genomfördes av borgerliga regeringar. Varven, stålet, tekoindustrin och skogen blev aktuella för en statssocialism som vi inte hade sett under 44 år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Löntagarfonderna medverkade inte till investeringarna minskade. Istället fick exportindustrin bättre förutsättningar genom den offensiva devalvering om 16 procent regeringen Palme lanserade, till skillnad från de mindre, defensiva och ineffektiva devalveringarna som de borgerliga lanserade och som tillsammans uppgick till 25 procent.

Därefter beslutade regeringen Palme att det var slut med devalveringar. Efter valet 82 stängde industriministern bankakuten och man försökte avsluta stödet till ineffektiva företag som ägt rum under de borgerliga regeringsåren. Regeringen ställde in sig även in på att bekämpa den höga inflationen och sanera statsfinanserna. Resultat blev förbättrade statsfinanser, minskad statsskuld, ökade orderingångar och bättre tillväxt.

Martin Tunström (S)
Medlem SSU Helsingborg

Publicerad i Helsingborgs Dagblads ”Min mening” den 11 oktober 2012.

Andra skriver intressant om: Politik, debatt, Sture Åström, Helsingborgs Dagblad, Socialdemokraterna, borgerligheten, kärnkraft, energi, elkraft, Torbjörn Fälldin, inflation, socialiseringar, Löntagarfonder, Palme, tillväxt, välfärd, statsskuld

Genom Youtube blir jag uppmärksam på att det Europeiska arbetarpartiet (EAP) har tagit fram en film om sig själv som enligt partiets pressmeddelande inneburit ”att Sverige har fått sin första dokumentärfilm över sin modernaste historia.”1 Anledningen till att jag blev intresserad av filmen är därför att den ger en bild av förhållandet mellan EAP och Olof Palme under 1970- och 1980-talen ur EAP:s perspektiv.2 Efter ha sett filmen kan den enligt min mening rakt av avfärdas som en fortsättning på EAP:s hatpropaganda mot Olof Palme.

Delen som behandlar Palme inleds med videoklipp som illustrerar Palmes internationella engagemang för tredje (och andra) världen och hur videons speakerröst börjar tala om bilden av Palmes som ”solidaritetskämpe, krigsmotståndare, och u-ländernas vän” . 3 Det är också det som är det bärande temat för partiets kritik mot Palme. För att förstå varför måste man vara på det klara med att logiken bakom EAP:s samhällskritik handlar om att ledande internationella statsmän och organisationer enligt EAP förhindrar/fördröjer utvecklingsländernas väg mot att bli en del av den industrialiserade världen och där med bidrar till massdöd i utvecklingsländerna. (eftersom ländernas underutveckling förhindrar dem från att bygga upp en tillfredsställande sjukvårdsapparat och bedriva en god socialpolitik och det är här EAP:s politik kommer in i bilden med magnettåg, fusionskraftverk och andra förslag.) Enligt EAP ger Palme uttryck för en falsk internationell solidaritet med utvecklingsländerna i och med att han vill förvägra dem utveckling.

Det är därför speakerrösten, från att talat om Palmes internationella solidaritetsarbete, en kort stund senare något barnsligt börjar tala om att (”lille”) Olof Palme skulle ha varit den mest framträdande inom familjen von Knieriem sedan dennes släkting, och enligt EAP, nazipampen August von Knieriem stod åtalad (men frikänd) i Nürnberg 1947.4 Det hela illustreras med att en bild föreställande August von Knieriem förs in i en bild på Palme då han blivit utnämnd till statsråd.5 Partiet antyder därför att det skulle finns en direkt linje mellan ”nazipampen” August von Knieriem engagemang i IG Farben6  till Palmes internationella engagemang. På vilket sätt den unge Olof Palme har med August von Knieriems förehavande under 30 och 40-talen att göra kan man ju ställa sig frågande till? Palme var vid krigsslutet 18 år och var under merparten av tiden (1933 – 1945) ett barn eller i yngre tonåren.  Måhända att EAP tror på någon slags arvsynd? Eller att ”onkel August” vid stunder med den unge Olof Palme förmedlade sitt budskap.

För att koppla samman det hela med varandra pekar partiet på Olof Palmes tal vid FN:s miljökonferens 1972 i Stockholm. Genom att klippa ut delar av Palmes tal försöker EAP ge bild av Palme som en person som vill förhindra utvecklingsländerna från att uppnå samma utvecklingsnivå med industriländerna.  Men det förefaller inte som att EAP ha hört hela talet när de anger Palmes tal som ett bevis för Palmes utvecklingsfientlighet. Eller så väljer de medvetet att bortse från de delar av talet som går emot EAP:s föreställning om Olof Palme. Istället pekar Palme i talet på att ”tillväxt blir det även i fortsättningen. Detta kan vi och skall vi inte försöka undvika”7, att ”vi behöver en avsevärd ökning av antalet enheter för omvandling av atomenergi till elektricitet” 8 och att ”vi behöver avsevärt ökat stöd till forskningen om vätekraft”.  9 Särskilt de två sistnämnda punkterna är ju något som ligger EAP närma om hjärtat.  Men visst, EAP kan ju försöka få ihop den delen av Palmes tal där denna talar om vikten av ”internationell spridning av tekniskt kunnande om omvandling av kol till flytande bränsle”10 till sin släktings förehavanden  i IG Farben11 och där med bevisa Palmes nationalsocialistiska böjelser.

När Palme för övrigt i samma tal menar att vi inte har ”råd med en laissez-faire teknologi”12 (Som EAP använder som bevis för sin kritik för att Palme skulle motsätta sig teknologisk och ekonomisk utveckling) så bygger det inte på en allmän motvilja mot teknik. Även EAP borde vara medveten om att all teknologi inte är av godo. Genom politiken styr vi och reglerar vi med lagar hur resurstilldelningen för utvecklingen av ny teknik ska gestalta sig. Samtidigt kan det vara väl värt att påpeka att Palme i sitt tal pekar på att problemen förbundna med miljöproblemen kan lösas.

Som ytterligare förklaring till EAP:s ”kritik” mot Palme anger speakerrösten att det beror på att Palme skulle propagera för nolltillväxt på energiområdet  och  ”att världen inte skulle utvecklas”.13 Några bevis för påståendet om att Palme skulle motsätta sig en ekonomisk och industriell utveckling i utvecklingsländerna saknar förstås EAP. Kritiken vid den av FN arrangerade miljökonferensen i Stockholm 1972 från Palme riktades mot i huvudsak industriländerna. (Vapenupprustning, utfiskningen av haven, användandet av miljögifter mm.) Istället menade Palme, vilket jag nämnde tidigare, att ”tillväxt blir det även i fortsättningen. Detta kan vi och skall vi inte försöka undvika.”

När det gäller energipolitiken i Sverige är det rätt och riktigt att Palme och Socialdemokraterna pläderade för en oförändrad ökningstakt vid förbrukningen av energi vid 90-talets början. Men detta först sedan hela den svenska kärnkraftsparken byggts ut i Sverige. Då blir det hela mer förståeligt. Under regeringarna Erlander14 och Palme beslutades det dessutom om att bygga svenska kärnkraftverk. Där med kommer EAP:s dåligt underbyggda argumentering på skam. Det hör även till utvecklingen att man vid ett visst stadium inte är i ett lika stort behov av ytterligare tillförsel av elektrisk kraft. Det behöver inte innebära att man motsätter ekonomisk/industriell utveckling/tillväxt. Samtidigt är det väl värt att peka på att Palme verkade under en tid då motståndet mot kärnkraften formulerades och kanaliserades. Det var inom Centerpartiet kritiken mot kärnkraften växte fram, b.la. vid Centerstämman 1973.  I regeringen Palmes proposition 1975 om energihushållningen kan man istället läsa att:

”De konsekvenser som ett stopp av idrifttagna kärnkraftstationer skulle medföra, eller som successivt skulle inträda om vi stoppade utbyggandet av påbörjade kärnkraftstationer, skulle bli ytterst allvarliga för vår syssel­sättning och vår samhällsutveckling. Vi skulle inom de närmaste åren få räkna med omfattande restriktioner i användningen av elektrisk kraft och risk för arbetslöshet för ca 10 000 personer enbart inom de av kärnkraft-utbyggnaden direkt berörda företagen. Dessutom skulle vi, som jag nyss har berört, frånhända oss handlingsfrihet inför den fortsatta utvecklingen. Det finns ingen med teknikens hjälp framställd energiform som är helt riskfri eller som inte har nackdelar av olika slag. Det gäller såväl fossila bränslen som vattenkraft och kärnkraft. Utsikterna att komma till rätta med de risker som är förbundna med kärnkraften kan betecknas som relativt goda. Skulle det komma fram nya informationer som visar att dessa slutsatser är oriktiga måste vi självfallet vara beredda att ompröva vårt ställnings­tagande. Såvitt nu kan bedömas finns det emellertid inte anledning tro att så kommer att ske. Vi bör därför låta det tidigare beslutade kärnkraftsprogrammet fortgå enligt hittills beviljade tillstånd.”15

Året efter, vid riksdagsdebatten den 28 april 1976, krävde Fälldin att ”kärn­kraftsutbyggnaden skall avbrytas. De aggregat som ännu inte är påbörjade skall inte sättas i gång. De som är under byggnad avbryts så snart av­lösning av kontrakt medger detta. För de fem aggregat som är i drift upprättas en beredskapsplan för successiv avveckling. När denna plan är färdig sätts den i kraft, om kärnkraftens säkerhetsfrågor icke har kunnat lösas.”16 Detta motsatte sig Olof Palme och den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Under hela valrörelsen det året efterfrågade Palme en borgerlig energipolitik eftersom de två andra borgerliga partierna (Folkpartiet och Moderaterna) anslöt sig till den socialdemokratiska regeringens utbyggnad av kärnkraften. Något enat borgerligt energipolitisk manifest presenterades aldrig. Detta är förmodligen förklaringen till att regeringen Fälldin avgick i oktober 1978.17

Intressant nog ger själva videoproduktionen från EAP en bild av det hat som EAP riktade mot Palme under 1970 och 1980-talen. En av stillbilderna i videon, som förefaller härröra från 1980-talet, visar hur EAP på ett plakat med den retoriska frågan om Palme är fascist undrar varför Palme går ”till val på samma ekonomiska program som Hitler”.18 På ett annat plakat i samma stillbild menar EAP att ”löntagarfonder är fascism”19 och undrar även där om Palme är fascist.20 Att EAP efter Palmemordet blev intressant för utredarna är därför inte så konstigt.21 Videon ger dessutom en bild av dagens hat från EAP:s mot Palme. I en av sekvenserna påstår man att ”Palme använde sin totala tillgång över landets medie för att utmåla sig själv som en sann demokrat och fattigas vän. LaRoucherörelsen i Sverige, EAP, avslöjade att det här var en ren lögn och förklarade för svenska folket vilken roll Palme hade spelat i att montera ner den fysiska ekonomin som byggts upp framförallt efter andra världskriget. ”22 De konspiratoriska påståendena om att den dåvarande demokratiskt valde statsministern skulle ha total tillgång till landest media och att denna inte skulle vara demokrat visar på att EAP fortfarande odlar ett hat mot Palme.

Hade inte EAP och dess internationella förgreningar hemfallit till ledarkult och förgrovat opinionsbildade arbete (Där man ideligen kopplar samman människor och organisationer på nazism, fascism mm.)  så kunde man spelat en positivt kraft  i debatten kring mänskligenheten och dess utveckling. Magnettåg, fusionskraftverk och en framtida exploatering av planeterna/månarna i vårt solsystem är intressanta och angelägna frågor att lyfta upp i debatten. Men i och med man intar en en sådan oförsonlig ståndpunkt i den samhällspolitiska debatten tar ingen dem på allvar. Därför är det inte svårt att ansluta sig till SOU 2002:19 konstaterande att EAP ”genom besynnerliga utspel, konspirationsteorier samt grova personangrepp har partiet och dess underorganisationer i hög grad på egen hand omöjliggjort det mesta av tänkbart inflytande över det politiska skeendet.”23  Vid riksdagsvalet 2006 erhöll Europeiska arbetarpartiet 86 röster, med stor sannolikhet slutar det säkert på liknande nivå vid årets riksdagsval om partiet fortsätter på samma utslagna väg. En ny propagandavideo hjälper föga.

Andra skriver intressant om: August von Knieriem, demokrati, ekonomi, energipolitik, Europeiska arbetarpartiet, IG Farben, kärnkraft, konspirationsteorier, LaRouche, LaRoucherörelsen, Nürnbergrättegången, Olof Palme, politik, Socialdemokraterna, teknik

1. Europeiska Arbetarpartiet, pressmeddelande om dokumentärfilmen ”Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP”, 100624.
2. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. Se avsnittet ”Striden om Sverige: EAP mot Palme och nolltillväxtfacisterna”. 18:04 minuter in i videon.
3. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 18:38 minuter in i videon.
4. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 19:40 minuter in i videon.
5. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 19:40 minuter in i videon.
6. Som bekant bidrog IG Farben till att Tysklands tillgångar till drivmedel under kriget förbättrades genom företagets produktion av syntetisk bensin. Företaget producerade även nödvändiga kemikaliska produkter till den tyska vapenindustrin. Ett delägt företag (Deutsche Gesellschaft für Schädlingsbekämpfung) till IG Farben framställde också den giftgas (Zyklon B) som användes för att gasa ihjäl människor i de tyska förintelselägren. Se s. 160 – 162 i Hitler och IG Farben – En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten.
7. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.
8. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.
9. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.
10. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.
11. För IG Farben och syntetisk bensin se Hitler och IG Farben – En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten, av Joseph Borkin, jurist och tidigare chef för  patent- och kartellsektionen i USA:s justitiedepartements antitrustdivision.  Utgiven av  Tidens förlag. Boken ger också en en bild av August von Knieriems förehavanden i IG Farben
12. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Olof Palmes arkiv, Anförande inför Förenta nationernas miljökonferens den 6 juli 1972 (Översättning till svenska), s. 5. Volymnummer i Palmes arkiv: 2.4.0 : 038.
13. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 22:36 minuter in i videon.
14. Som Palme var en del utav, både som tjänsteman nära Erlander, och senare som politiker. Följande uppdrag hade Palme under Tage Erlander: sekreterare vid statsrådsberedningen, byråchef, konsultativt statsråd, kommunikationsminister och utbildningsminister. I sammanhanget kan jag nämna en mer vetenskaplig redovisning av Palme än den som EAP givit i sin video. Nämligen de två böckerna ”I takt med tiden – Olof Palme 1927 – 1969” (2008) och ”När vinden vände – Olof Palme 1969 – 1986” (2009), av Kjell Östberg, professor i historia.
15. Riksdagen, regeringens proposition om energihushållningen m.m. 1975:30, beslutad den 27 februari 1975, s. 19 – 20.
16. Riksdagen, protokoll 1975/76:111, onsdagen den 28 april 1976, 4 § Energihushållningen, m. m. s. 114.
17. Riksdagens protokoll 1978/79:21 onsdagen den 25 oktober, se statsminister Ola Ullstens (fp) inledningsanförande där denna förklarar att orsaken till att trepartiregeringen avgick var pga. ”energifrågan och de spänningar den åstadkom mellan och delvis inom partierna.”
18. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 24:00 minuter in i videon.
19. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 24:00 minuter in i videon.
20. För mer kring Palmehatat se SOU 2002:91, Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002. Se kapital 5, s. 274 – 278.
21. Se SOU 1999:88. Granskningskommissionens betänkande i anledning av Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme. Se kapitel 5, s. 512.
22. Videoproduktion, Sanningen om LaRoucherörelsen i Sverige – EAP – Man kan inte lura hela folket, hela tiden. Utgiven av EAPTV den 24 juni 2010. 22:49 minuter in i videon.
23. SOU 2002:91, Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002. Se kapital 5, s. 267.