Min vision är ett förverkligandet av det klasslösa samhälle och ett genomförande av den ekonomiska demokratin som är socialdemokratins tredje steg. Det första steget är den politiska demokratin och den andra den sociala demokratin. Både två är genomförda, den förstnämnda, den ekonomiska demokratin, har socialdemokratin skjutit på sedan början av 90-talet.
”Samtidigt har Socialdemokratin alltid betraktat demokratin som något mer än formella rättigheter. Vi har betraktat den som en väg att förverkliga människors önskningar, genomföra sociala framsteg, omdana samhället. Så här sa Per-Albin Hansson: Först ska vi befästa den politiska demokratin, därefter ska vi förankra den sociala demokratin och den sociala välfärden, sedan är tiden inne att gripa sig an med den ekonomiska demokratin. Wigforss har ju ständigt hävdat att man inte när man en gång accepterat demokratins principer kan dra en gräns för demokratin. Den som öppet godtagit den demokratiska likvärdighetsprincipen, kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden.” (Olof Palme)
Däremot har jag en annan syn på ekonomisk demokrati än vad många inom vänstern har. Jag anser inte att den privata äganderätten ska förbjudas, att marknadsekonomin ska avskaffas för planekonomi eller att företagen skall förstatligas. Jag tror mer på en socialistisk marknadsekonomi där de arbetarägda företagen konkurrerar mot varandra. Marknaden är ett allokeringssystem och kapitalism en social relation. Samtidigt som konkurrensen bibehåller innovationen, framåtskridande och flexibiliteten i ekonomin så går vinsterna till löner och investeringar och inte till ett fåtal kapitalägare.
”Om den borgerliga samhällsordningen är i fara, är det därför att den icke tillfredsställer människornas krav på äganderätt. Om socialdemokratin är ett hot mot den borgerliga samhällsordningen är det därför, att Socialdemokratin vill att alla skola äga något.” (Ernst Wigforss)
För att förverkliga den ekonomiska demokratin vill jag använda någon form av kollektiv kapitalbildning som vi inom Socialdemokratin använt oss av tidigare och som avskaffades av borgerligheten under mandatperioden 1991-1994. Kollektiv kapitalbildning som kan finansieras genom att använda delar av arbetarnas/löntagarnas pensionspengar, sociala avgifter och av arbetsgivaravgifterna för att gradviss överföra, genom uppköp av storföretag, de ekonomiska resurserna i hela svenska folkets händer och öka den ekonomiska demokratin. Självklart ska dessa uppköp ske om ägaren/ägarna vill detta.
”Löntagarfonder som innebär att framför allt, det säger ju LO, att arbetare och tjänstemän lokalt får ett större bestämmande över det företag där de arbetar, det betraktar jag som en utveckling av blandekonomin och icke som ett hot mot blandekonomin. Det är ju riktigt som Gunnar Nilsson har sagt att det största hotet mot blandekonomin kanske ändå utgör den tilltagande privata maktkoncentrationen.” (Olof Palme i Radions presskonferens inför 1976 års val)
I och med att det är löntagarna som äger företagen och produktionsmedlen, och inte staten, så går vinsterna till högre löner, skatter och bättre avkastning av pensionspengarna, investeringar och buffertar och inte till ett fåtal aktieägare. Vidare innebär företag ägda av arbetarna att företag i mindre utsträckning, än idag, flyttas utomlands för vinstmaximering i enlighet med kvartalskapitalismen och att arbetarna, eftersom de äger företagen, kan öka miljömedvetenheten på deras arbetsplats och besluta om saker som t.ex. att produkter producerat av barnarbetare inte ska köpas in. Men det innebär också att arbetarna känner mer arbetsglädje eftersom de äger arbetsplatsen de arbetar på. Det är oacceptabelt för en socialdemokrat att den ekonomiska makten är så koncentrerad till i ett fåtal händer, ty all större makt som står utanför folkets kontroll är av ondo. Det är inte ett fåtal kapitalägare som ska få bestämma om sådana viktiga saker om folk ska vara arbetslösa eller ej. Samtidigt är det så att dagens Socialdemokratiska politik, där man tillbakavisar tanken på mer ekonomisk demokrati och pekar på att man istället ställer krav på företagen (s.k. Funktionssocialism), inte håller i ett långsiktigt perspektiv. Företagen kan lätt, i och med den allt globaliserade världen, flytta både företag och fabriker utomlands.
På sikt hotas även den sociala politiken och den sociala välfärden genom privatiseringar – som i slutändan leder till privat finansiering – av offentlig sektor, sänkt skattekvot, ökade avgifter mm.
”Vi kritiserar den ekonomiska maktkoncentrationen, inte därför att de få som har den ekonomiska makten är inkompetenta, oansvariga eller illvilliga personer. För flertalet gäller motsatsen. Kritiken gäller snarare att maktkoncentrationen är odemokratisk och berövar människor rätten, skyldigheten och glädjen att ha inflytande över sin och den egna gruppens situation.” (Löntagarfonder, Rudolf Meidner m fl., 1975)
Att på detta sätt överföra den ekonomiska makten till arbetarna innebär inte att nyföretagandet – som innebär nya branscher och nya möjligheter – minskar eller upphör, som skulle ha varit fallet i ett samhällssystem där privat företagandet skulle vara förbjudet. Därför kommer omstruktureringar på arbetsmarknaden bestå och nya företag tillkomma för att ersätta de företag, som genom rationaliseringar, inte är i behov av lika många arbetare som för. När dessa företag sedan växer till sig kan löntagarfonderna börja köpa in sig på dessa företag och gradvis överföra dem till arbetarna.