Det är alltid lika roligt när Sverigedemokrater skall analysera begreppet demokrati. I det senaste numret av partiorganet SD-Kuriren (sid 4) går den f.d. moderata riksdagsledamoten Sten Andersson till angrepp mot CUF: s ordförande Fredrick Federley och anklagar denna för att ställa sig till ”demokratins dödgrävare”.
Anledningen är att Federley inte vill ställa upp med någon debattledare och därmed ”ville, eller rättare sagt vågade, således inte” Federley att ”medverka i en debatt”. I och med detta hälsar Sten Andersson Federley ”välkommen till demokratins dödgrävargäng” där även, enligt Andersson, Muf: s tidigare ordförande Love Lifvendal och folkpartiets partiordförande Lars Leijonborg kan placeras. På vilket sätt Federley tillhör ”demokratins dödgrävare” bara för att denna inte ville ta debatten med Sverigedemokraterna kan tyckas märkligt, detta då yttrandefrihetsgrundlagen inte bara garanterar att Federley med vissa begränsningar får säga vad han vill, utan att denna inte behöver säga något. Att tvinga någon att säga något är väl snarare uttryck för ickedemokratiska metoder.
Men det där med demokrati har inte varit Sverigedemokraternas starka sida. Tidigare – om det fortfarande gäller det vet jag ej – har antalet ombud på riksårsmötena (SD högsta beslutande organ) bestämts efter det antal invånare som finns i varje distrikt och inte efter antalet medlemmar i Sverigedemokraterna i varje distrikt, alltså helt i strid med principen med person en röst. Detta har inneburit att Syddistriktet kan ha haft hur många medlemmar som helst, Stockholmsdistrikten har dock haft fler ombud.
Tillägg: Federley har själv besvarat Sverigedemokraten Sten Andersson på sin blogg. Federley pekar på det faktumet att han ställde upp på två vilkor ”1. En av oss oberoende samt välmeriterad debattledare” och ”2. De står för arrangemanget.” När sedan SD inte är kapabla att fixa en debatt så skyller man på Federley. Då kanske det är Sverigedemokraterna, enligt Anderssons resonemang, som är ”demokratins dödgrävare”?