© Martin Tunström.
Inför sommaren har jag införskaffat mig en rad böcker som alla berör politik. Böckerna är följande: ”Mångkultur eller välfärd” av Lars Jansson, ”Om friheten” av John Stuart Mill, ”Ur skuggan av Olof Palme” av Ingvar Carlsson, ”Vägen till träldom” av F A Hayek, ”Andra avhandlingen om styrelseskicket” av John Locke, ”Olof Palme – Med verkligheten som fiende” av Claes Arvidsson, ”Olof Palme och utrikespolitiken” av Ann-Marie Ekengren, ”Oönskade i folkhemmet – Rashygien och sterilisering i Sverige” av Gunnar Broberg och Mattias Tydén och slutgiltigt ”I framtidens tjänst – Ur folkhemmets idéhistoria”.
Likt den Palmebeundraren jag är gav jag mig först i kast med Ingvar Carlssons bok om Palme. Har bara läst 32 av dennes 285 sidiga bok men har redan hittat en del roliga anekdoter. På sidan tolv skriver dock Carlsson sentimentalt att ”mellan Tage Erlander och Olof Palme utvecklades en personlig relation och en samhörighet, som är unik i svensk politik. [1] Posten som statsminister innehade de tillsammans under 34 år, och under 40 år var de det socialdemokratiska partiets ledare. Tage Erlander förlorade aldrig sin personliga integritet. Men redan från under 50-talet var han starkt beroende av råd och stöd av Olof Palme. Han visade öppet att han var mycket stolt över sin unge medarbetare. Fotograferna och tecknarna älskade att tydliggöra deras ömsesidiga beroende. Även sedan Olof Palme blivit statsråd, undrade Tage Erlander när han med sina nya medarbetare diskuterade en knepig fråga: ”Var är lille Olof? Vad tycker han om det här?” Det skedde inte bara en gång utan ständigt.”
Men sedan var det ju inte alla som var så förtjusta i Olof Palme och Carlsson skriver lite längre fram att man i en artikel från 1957 av Gunnar Unger i, den av moderaterna nära stående, tidskriften ”Svensk tidskrift” kunde läsa följande enligt Carlsson: ”…en vesslelik liten man med grått ansikte, askblont hår och stickande, ljusgrå ögon. Och förutsättningarna är inte bara yttre. Han är en briljant begåvning, en förtärande maktlystnad, en obegränsad hänsynslöshet samt förmågan att göra sig oumbärlig för sin herre, de röda eminensernas eminens. […] Bland skaran av mer eller mindre krasst opportunistiska politruker i kanslihuset är han den kanske mest deklasserade.” (Gunnar Unger, ”Unge Hr Palme”, i Svensk Tidskrift (1957), s. 527f)
Carlsson bifogar också bland bokens bilder två bilder som får manifestera Palmehatet:
Bildkälla: ”Ur skuggan av Olof Palme” av Ingvar Carlsson.
Fotnot:
[1] Som av moderatordförande Gösta Bohman kännetecknandes som ”intellektuell homosexuallitet”. Källa: Socialdemokraterna skriver historia – Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000 av Åsa Linderborg / Ursprungskälla: Bohman G. 1983, s. 349.
Palme hyllade diktaturer. Palme besökte bordell. Palme hånade sina politiska motståndare. Palme skapade den misslyckade invandringspolitien vi ser idag. Palme körde ner Sverige på alla omården! Det enda kräket lyckades med var när han blev skjuten!
Ute och reser som vanligt igen ser jag. Vilka bevis har du för att Palme besökt bordell? Finns mig inga bevis för detta, bara uttalanden från två småtjejer, dvs. rena partsinlagor. Partsinlagor som också påstår att Gunnar Sträng och Tage Erlander skulle besökt bordellen ifråga. Knappast förtroendeingivande. Särskilt inte när Leif G.W. Persson professor i kriminologi sagt att ”det är rena fantasier” [Källa: Aftonbladet, ”Tidningsklipp blev kundlista” 071205] att Olof Palme skulle ha besökt bordell.
Sedan skulle det vara intressant att få se citat där Palme hyllade diktaturer? Ett rent citat där han säger att diktatur är bra. I övrigt är Palmes invandringspolitik inte så anmärkningsvärd med tanke på den stora arbetskraftsinvandringen som pågick under statsminister Erlander.
Sedan är du rätt bra på att använda rena personangrepp (till skillnad från Palme) så du skall nog vara försiktig när du pekar finger.