I grunden tror jag att socialdemokratins oförmåga att fånga upp väljarna och växa till 35 procent, eller mer, och undvika Sverigedemokraternas framväxt handlar om att man saknade den stora sammanhängande berättelsen om vad vi ville göra med Sverige, men också avsaknaden av stora genomgripande skarpa förslag för att komma till bukt med arbetslösheten och delar av de problem vi har inom vissa politikområden som människorna tycker är viktiga för dem.
Vi förlorade den någon gång på 90-talet när svensk ekonomi var i behov av sanering, men även delvis på 80-talet när vi infört löntagarfonderna och reformarbetet mot något mer samhällsomfattande inte fanns på dagordningen. När fonderna sedan försvann genom att regeringen Bildt avvecklade dem, och socialdemokratin inte tog strid för dem, blev det något av en total ideologisk reträtt (demokratiseringen av det ekonomiska livet) och när socialdemokratin fick ansvaret att minska budgetunderskottet, sänka statsskulden, öka statsinkomsterna och sänka statsutgifterna efter 90-talskrisen så försvann huvudvikten på det realpolitiska arbetet för att förverkliga angelägna reformer. Det sistnämnda var angeläget och viktigt (att sanera svensk ekonomi), men blev något kvardröjande tankegods om att väljarna skulle bli påminda valet 1998, 2002 och 2006 om att vi sanerat svensk ekonomi och vi inte kan genomföra några större reformer utan att äventyra ekonomin.
Det i kombination med en missbedömning kring arbetslöshetsfrågan fällde den socialdemokratiska regeringen 2006. Dock tycker jag vi likväl kom igång i årets valrörelse med att presentera viktiga och angelägna reformer som berörde människornas vardag på en del sakområden, t.ex. för de högre studierna. Det får vi bygga vidare på. Vi presenterade dock dem något fragmentiserat och kort in på valdagen för att väljarna, och våra egna valarbetare, skulle uppfatta dem. Men så är ju tyvärr dagens medielogik.