Svar till Christopher Hellström och Joosefin Tinglöf (muf) med rubriken ”Vinstintresset gör vården billigare”, 20/2.
Hellström och Tinglöf visar på djup okunskap rörande svensk sjukvård. De två talar nämligen om ”den statliga sjukvården” när de två angriper den solidariskt finansierade och drivna sjukvården. Men mig veterligen organiseras och finansieras svensk sjukvård av landstingen, inte av staten. Vidare skriver man att ”utan vinstintresse finns ingen drift att förbättra” vars logik innebär att svensk sjukvård ur ett organisatoriskt och tekniskt perspektiv inte sedan landstingets inrättande 1862 skulle ha förbättras. Men studerar man svensk sjukvård håller den god internationell klass. (Där det dock vid en jämförelse är logistiken som är det problem som framstår.)
Det skulle vara märkvärdigt om den goda medellivslängden, låga spädbarnsdödligheten mm. inte delvis skulle vara resultatet av en förändringsbenägen sjukvård. Man talar vidare om att vid privat sjukvård innebär det att ”vi själva har kontrollen över sjukvården”. Vilka vi? Avses hela den skånska befolkningen som idag kontrollerar skånsk sjukvård, genom förtroendevalda, framför ett system där ett fåtal kapitalägare och de patienter, förlåt konsumenter, som har tillräcklig försäkring får sätta sin prägel?
Sedan kan man fråga sig om framväxten av ett privatförsäkringsystem för finansieringen av sjukvården innebär en kostnadsminskning i och med sådant system innebär dubbel byråkrati, dels sjukvårdens och dels försäkringsbolagens. Men även att man i två led skall generera vinst, och detta i en delvis effektiviseringströg verksamhet som kännetecknar tjänstesektorn, dit sjukvården är hemmahörande. Vidare bör nämnas att accepterar man det demokratiska systemet accepterar man också valutgången och där med ger man sitt medgivande till upptag av landstingsskatt för finansieringen av sjukvården, således inget tvång.
Martin Tunström (s)
Ledamot SSU Helsingborg
Andra skriver intressant om: Sjukvård, landstinget, staten, privatisering, patient, konsument, byråkrati, demokrati, marknadsekonomi, tjänstesektorn, Christopher Hellström, Joosefin Tinglöf, MUF, SSU, Martin Tunström, Socialdemokraterna, spädbarnsdödlighet, medellivslängd
ja, landstinget och demokratin ”vård rättighet” (finnas sas)
Vårdköerna= 20% mest krävande (insatser)
Äldrekonsulter, ombudsmän
Va? Kan du var lite mer tydlig?
Bra artikel! Jag har tyvärr några problem med den, som jag hoppas du kan hjälpa mig reda ut.
Det första, och minst viktiga är att du kallar vården för ”solidariskt finansierad” Jag gillar solidaritet, men det är nog inte vad det handlar om här. Det är inte solidaritet om det är tvingat, dvs om vi blir hotade med straff om vi inte deltar. Solidaritet måste vara frivillig, eller?
Det andra problemet är det där peteriet med ord – att säga att det faktiskt är landstinget som betalar notan, inte staten. Så vitt jag vet har staten den yttersta auktoriteten över både polis- rätts- och militärväsendet, vilket innebär att det är omöjligt för någon offentlig institution att driva in skatt utan staten. Men om det nu är staten som bestämmer över hur skatt ska drivas in och vem den ska gå till, så kan man väl rimligen säga att allt offentligt är finansierat utav staten?
Det tredje och fjärde problemet finns båda i stycket
”Det skulle vara märkvärdigt om den goda medellivslängden, låga spädbarnsdödligheten mm. inte delvis skulle vara resultatet av en förändringsbenägen sjukvård.”
Det tredje är att du antar att en modernare sjukvård är en betydlig faktor för ökad meddellivslängd. Men man kan ju lika gärna påstå att det nästan enbart beror på att alla blir rikare i övrigt, och att vården är näst intill obetydlig. Vill man hävda att det ena alternativet är sannt och det andra falskt krävs om inte bevis, så åtminståne ett logiskt argument.
Det fjärde problemet är det absolut värsta, det är vad filosofer skulle kalla för intellektuellt oärligt, för det innehåller en s.k. dold premiss, nämligen; Att förbättringar inom sjukvården beror på en inre kraft, genererad innifrån sjukvårde, till skillnad från yttre krafter. Det är ett extra fult trick att baka in just den premissen, eftersom det är precis vad CH argumenterar emot. Dvs, kontentan av hans argument är att organisationer förändrar p.g.a. YTTRE krafter, och att privat sjukvårt är bättre därför att marknadskrafter är starkare än politiska krafter.
Är jag helt ute och cyklar?
Som jag skriver i slutet av min insändare är det inte tvång om man är anhängare av det demokratiska system då det innebär att man också accepterar valutgången och där med ger man sitt medgivande till upptag av landstingsskatt för finansieringen av sjukvården. Anser man dock inte att det demokratiska systemet är legitimt måste man plädera för ett annat system, de enda alternativen jag kan se är samhälle byggt på auktoritär grund – dvs. en diktatur där ett fåtal bestämmer statens omfattning, t.ex. ett nattväktarstat – eller att anarkistiskt samhälle (anarkokapitalism och vänsteranarkism), dvs. avsaknaden av en stat. De flesta med mig anser nog sig föredra det demokratiska systemet. Sedan har det demokratiska samhället inneboende begränsningar för vilka beslut som kan tas, så som yttrandefrihet, pressfrihet, statens likabehandling av medborgarna osv.
I svensk offentlig debatt – och förvisso inom andra länder också – talar man om olika huvudmanskap. Landstinget finansiera sin verksamhet – sjukvård, kommunikationer och kulturella åtaganden – genom eget upptag av skatter, s.k. landstingskatt. Skatten varierar från landsting till landsting. Det är också landstinget som står som ansvarig för sjukvården och något själv organiserar under egen drift. Visst är det riksdagen som bestämmer existensen liksom vid annan verksamhet i vårt samhälle, vi har t.ex. flertal lagar som reglerar olika företeelser, utan t.ex. aktiebolagslagen skulle vi inte ha några aktiebolag. I Norge har vi statlig sjukvård genom att regeringen 2002 tog över sjukvården från fylkeskommunnen och förde över detta till fem statliga regionala hälsoföretag. I Sverige har vi statlig polis, inte kommunal polis som tidigare och som andra länder har. I och med friskolereformen har vi friskolor, inte är de statliga. När det är frågan om statlig verksamhet så rör sig detta om i huvudsak om polis, de statliga myndigheterna, försvarsmakten och rättsväsendet. (Ibland brukar man även tala om de statliga bolagen) Det är därför viktigt att särskilja på begreppen. Sedan kan man i egenskap av klassisk liberal har svårt att se denna nyansskillnad i och med ideologiska skygglappar.
Det tredje är att du antar att en modernare sjukvård är en betydlig faktor för ökad meddellivslängd. Men man kan ju lika gärna påstå att det nästan enbart beror på att alla blir rikare i övrigt, och att vården är näst intill obetydlig. Vill man hävda att det ena alternativet är sannt och det andra falskt krävs om inte bevis, så åtminståne ett logiskt argument.
Visst är det så att medlivslängden/spädbarnsdödligheten i Sverige, liksom övriga västvärlden, avspeglar sig i den livsföring vi har i form av bättre näringsintag, god medvetenhet om hygien osv. som grundar sig den inkomstökning som vi har haft sedan slutet av 1800-talet. Men man måste också ha en god utbyggd vårdapparat för att ytterligare förlänga medellivslängden och minska spädbarnsdödligheten när gränsen för ”egenvård” är nådd. Genom en rad tekniska funktioner vid födsel, operationer osv. har Sverige lyckats – i kombination med god folkhälsopolitik (sunda bostäder, stödjandet av föreningslivet, restriktiv alkoholpolitik mm.) och goda reallöneökningar – nå toppresultat ur ett internationellt perspektiv avseende medellivslängd och spädbarnsdödlighet. Samhället är komplext, men det var därför jag skrev ”delvis” om du studerar den av dig citerade meningen.
Det Christopher Hellström skrev var att “utan vinstintresse finns ingen drift att förbättra”. Han skrev inte att privat drift skulle vara BÄTTRE på att effektivisera sjukvården. Ett antagandet som inte utesluter att sjukvård i offentlig verksamhet också kan effektiviseras, men då inte lika bra som privat verksamhet. Det var jag reagerade på.
Martin Tunström,
Vidga dina vyer och se hur den landstingsdrivna vården fungerar i Sverige. Hur mycket känner en normal skattebetalare att denna kan påverka den nuvarande sjukvården? Är man missnöjd med den närmaste primärvården så är det på många håll svårt att förbättra den eller helt enkelt byta vårdcentral. Den som vill byta vårdcentral måste i t.ex. Sundsvall gå igenom ett byråkratiskt led och sedan vänta ca 1-2 månader innan allt är ordnat. Därefter kan det också bli strul med journalerna.
Sverige ska inte ha en sjukvårdsmodell där möjligheten till vård styrs av privata försäkringar. Alla ska ha snabb tillgång till en vård med hög kvalité. Däremot är det ointressant vilken aktör som står bakom denna vård så länge kvalitén upprätthålls. Därför behöver vi en ny modell där patienterna kan påverka genom aktiva val av vårdgivare. Då faller automatiskt dåliga vårdgivare bort och vi kan prioritera kvalité istället för ett stort politiskt styrt byråkratiskt system.
Tobias Schelin,
Vidga dina vyer = ta till sig Schelins åsikt rörande sjukvården. ZzzZZzzzz
Tobias Schelin skrev:
”Hur mycket känner en normal skattebetalare att denna kan påverka den nuvarande sjukvården?”
Jag är övertygad att man kan öka patientmakten utan att låta privata krafter slå sig in på sjukvårdsmarknaden.
Tobias Schelin skrev:
”Däremot är det ointressant vilken aktör som står bakom denna vård så länge kvalitén upprätthålls.”
Bra, då behåller vi den i offentlig regi, eftersom det är viktigt för mig, och arbetar för att förbättra denna ty det är ju inte så viktigt för dig vem som aktör, det är inte så viktigt att vi låter privata krafter slå sig eftersom det inte är så viktigt. Nej, allvarligt talat, självklart är det viktigt för dig vem som är aktören då du vill släppa in privata aktörer eftersom du anser att privata aktörer är nödvändig för en bra vård, försök inte då med mig om att det ”inte är viktigt vem som aktören”, jag går inte på sådant munväder. Logisk inkonsekvens.
Jag vill släppa in privata aktörer som ska kunna vara verksamma vid sidan av den skattebetalda vården som ges i offentlig regi, ja. Dessa bör dock endast betraktas som konkurrent som endast kommer att bestå om patienterna anser att den fyller en funktion och om den får tillräckligt med patienter för att inte gå omkull och i konkurs. Jag finner alltså inget problem i att endast ha vård i offentlig regi om det innebär att vi har en högsta tänkbara kvalitén som ingen annan aktör kan konkurrera med och som ingen patient väljer bort till förmån för en annan aktör.
Mycket bra skrivet Martin!
Såklart att det går att förbättra sjukvården utan att släppa in en massa som ska göra vinst på våra gemensamma pengar, allt annat är bara dumprat.
Den politiske vindflöjen Tobias Schelins åsikter är inte mycket att fästa sig vid, minns tiden på Agera då han ena veckan var sosse för att nästa bli folkpartist för att sedan bli sverigedemokrat som han övergav för centern… eller hur ordningen nu var.
Bra, då är ägandet viktigt för dig då du vill ha in privata initiativ inom sjukvården. Det var det jag ville ha fram. Ägandet spelar roll för din del trots tidigare utsagor.
Det får stå för dig, Martin. Du förstår uppenbarligen inte på rätt sätt.
Jag förstår dig utmärkt, då du vill ha privata initiativ i sjukvården så har ägandet en betydelse för dig. Annars skulle du väl inte pläderat för privata initiativ inom sjukvården. Kan du inte stå för det? Själv tror jag man inte behöver privata initiativ. Att privata initiativ skulle vara ett bevis för att den offentliga inte är tillräcklig är enligt mig ett falsarium då öppnande av privata initiativ inom sjukvården tas på hög nivå. (se politiskt) I stället borde sjukvården tillföras tillräckligt med resurser för att arbeta bort de köer som finns.
En annan sak som borde till inom vården är att inte ge läkare tjänstledigt på halvtid för att arbeta i Norge.