Löntagarfonder

Med löntagarfonder avses de fem kollektivt ägda och förvaltade investeringsfonder som socialdemokraterna inrättade den 1 januari 19841 genom ett riksdagsbeslut den 21 december 1983 och som sedan kom att avvecklas av den borgerliga fyrpartiregeringen 1992. Löntagarfonderna har sin upprinnelse i en antal motioner behandlade på LO-kongressen 1971. 1973 gavs LO-ekonomen Rudolf Meidner i uppdrag att utreda frågan kring kollektiv kapitalbildning vilket resulterade i boken ”Löntagarfonder” (1975). Boken användes sedan som underlag till den rapport som LO ställde sig bakom vid LO-kongressen 1976.

Vid 1976 års valrörelse kom den stora tvistefrågan vara kärnkraftens vara eller icke vara. Regeringen Palme förordade att de reaktorer som var under konstruktion skulle tas i drift när de blev färdiga. Det största oppositionsparti, Centerpartiet menade att man snarare skulle avstå från att ta reaktorerna i drift, och även verka för en avveckling av de kärnkraftsreaktorer som var i drift. Även den överskuggande frågan för den stora valdebatten mellan Olof Palme och Fälldin det året var kärnkraften. Likväl gavs även löntagarfondsfrågan utrymme, om än i förbigående och då kring hur kring konstruktionen för dessa fonder skulle utformas, dvs. lokala eller centrala fonder och individuell anknytning och andel i vinstsystem.

1978 presenterar den av LO och Socialdemokraterna tillsatta arbetsgruppen kring löntagarfonder skriften ”Löntagarfonder och kapitalbildning – Förslag från LO-SAPs arbetsgrupp“. Meidner skall dock enligt egen utsago inte varit delaktig i någon nämnvärd grad i framtagandet av skriften. I ett vittnesseminarium arrangerat av Samtidshistoriska institutet på Södertörn Högskola skall bidraget i huvudsak begränsat sig till att Meidner deltagit vid några av gruppens möten och att underteckna skriften med sitt namn;

”Jag kan inte förneka att jag formellt var med i den första LO/SAP-kommittén, men jag var med på första sammanträdet och reste min väg någon annanstans, sedan frågade Rune Molin om jag inte åtminstone kunde vara med på det sista sammanträdet och skriva på det där kompromissförslaget, och det tyckte jag som lojal tjänsteman att jag skulle göra, och gjorde det också.”2

Näringslivets Ekonomifakta bildades 1980 av Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) b.la. i syfte att motarbeta förslaget om inrättande av löntagarfonder.3 Enligt Sture Eskilsson, tidigare informationsdirektör på SAF och direktör på näringslivets tankesmedja Timbro, så var näringslivets kampanj mot löntagarfonderna på 1980-talet ”den största och mest genomarbetade kampanjen direkt till hela svenska folket under[…]” hans ”[…]tid som ansvarig för SAF:s informationsverksamhet”. 4 Ett av målen med kampanjen var enligt Eskilsson ”att främja en borgerlig valseger” eftersom det ”skulle ju  rimligen undanröja fondhotet.”5

Även de borgerliga partierna anslöt sig till kritiken till mot löntagarfonderna. Vid valdebatten den 1 september 1982, den s.k. Hulkdebatten, menade t.ex. statsminister Torbjörn Fälldin (c) att valet det året handlade ”om vägval inför framtiden” eftersom det ”handlade om vilket ekonomiskt system vill skall ha i framtiden.” Fälldin ställde ”fondsocialismens väg, med ökad kollektivisering och skapandet av en maktkoncentration i näringslivet som vi tidigare inte varit närheten av” mot det ”blandekonomiska system […] som gett oss i Sverige levnadstandrad som är de bland de högsta i världen och ett social trygghetssystem.”.6

1982 återtog socialdemokraterna regeringsinnehavet efter sex år i opposition. Den 1 januari 1984 inrättades de fem löntagarfonderna/löntagarfondsstyrelsen och fick namnen Sydfonden (första löntagarfondsstyrelsen), Fond Väst (andra löntagarfondsstyrelsen), Trefond Invest (tredje löntagarfondsstyrelsen), Mellansvenska löntagarfonden (fjärde löntagarfondsstyrelsen) och nordfonden (femte löntagarfondstyrelsen).7

Utgången för 1991 års val innebar att socialdemokraterna inte kunna bilda regering vare sig egen majoritet eller med stöd av Vänsterpartiet. Konsekvens blev att moderatledaren Carl Bildt gavs i uppdrag av talmannen att sondera ifall det fanns möjlighet till att bilda en regering med stöd av riksdagen. Resultatet blev en borgerlig fyrpartiregering bestående av Moderata Samlingspartiet (m), Centerpartiet (c), Folkpartiet liberalerna (fp) och Kristdemokratiska samhällspartiet (kds). I sin regeringsförklaring i riksdagen den 4 oktober 1991 förklarade Carl Bild att avvecklingen av löntagarfonderna innebar en signal ”om en avgörande förändring av synen på företagande och ägande i Sverige.”8

I samband med att den borgerliga fyrpartiregeringen avvecklade löntagarfonderna upprättades fond 92-94 för att administrera det kapital som löntagarfonderna byggt upp. I de remissyttrande som lämnades till regering på hur man skulle göra med löntagarfondsmedlen förordade ett flertal näringslivsorganisationer att man skulle betala tillbaka till de företag som deltagit att bygga upp fonderna.

Dessa kom att användes till att upprätta nio forskningsstiftelser mellan åren 1992 och 1994 vilka i tur och ordning var; Stiftelsen för strategisk forskning (SSF), Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA), Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling, (KK-stiftelsen), Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT), Stiftelsen för vård- och allergiforskning (Vårdalstiftelsen), Stiftelsen för forskning inom områden med anknytning till Östersjöregionen och Östeuropa (Östersjöstiftelsen), Stiftelsen för Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet, Stiftelsen Framtidens Kultur och Stiftelsen Innovationscentrum.

Man tillförde även ekonomiskt medel till Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond (RJ) från de avvecklade löntagarfonderna.9 1999 värderades stiftelsernas kapital till drygt 32 miljarder kronor.10

Litteraturtips:
•  Meidner, Rudolf i samarbete med Hedborg, Anna och Fond, Gunnar. Löntagarfonder, Tidens förlag, Stockholm, 1975.
•  Molin, Rune, Edin, PO, Feldt, Kjell Olof, Hedborg, Anna, Lidbom, Carl och Meidner, Rudolf. Löntagarfonder och kapitalbildning – Förslag från LO-SAPs arbetsgrupp, Tidens förlag, Stockholm, 1978.
•  Leion, Anders. Solidarisk lönepolitik eller löntagarfonder? Rabén & Sjögren, Stockholm, 1979.
•  Kristoffersson, Anders. Löntagarfonders finansiering och incidens, Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, 1981.
•  Åsard, Erik. LO och löntagarfondsfrågan. En studie i facklig politik och strategi. Raben & Sjögren, Stockholm, 1978.
•  Åsard, Erik. Kampen om löntagarfonder. Fondutredningen från samtal till sammanbrott. P A Norstedt & söner förlag, 1985.
•  Ekdahl, Lars. Löntagarfonder – en missad möjlighet?, Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola, Huddinge, 2002.
•  Ericsson, Crister. Kapitalets politik och politikens kapital – Högermän, industrimän och patriarker 1890-1985, Santérus förlag, Stockholm, 2002. (Se kapitel 7. Från arbetarfråga till medinflytande, dvs. sid 195)
•  Meidner Rudolf. Spelet om Löntagarfonder, Bokförlaget Atlas, Stockholm, 2005.
•  Eskilsson, Sture. Från folkhem till nytt klassamhälle – Ett högerspöke berättar, Fischer & Co, 2005. (Se kapitlet om Löntagarfonder, dvs. sid 247)
•  Hellsten, Sara. Hur förvaltas löntagarfondspengarna? – En komparativ studie mellan Allmänna arvsfonden och Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling, Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, 2006.
•  Weinehammar, Paula. Olof Palme och löntagarfonder – En studie om rörelsesocialism och statssocialism i den svenska arbetarrörelsen, Samhällsvetenskapliga institutet vid Örebro universitet, 2007.

1. Proposition 1983/84:50 om löntagarfonder. [↩]
2. Löntagarfonder – en missad möjlighet? (2002) från Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola, se s. 51. [↩]
3. Förnuftets entoniga röst – Om EU-kampanjens demokratiska rum och medborgarskapets villkor (2003), av Peter Strandbrink. Utgiven av Södertörns Högskola. [↩]
4. ”Från folkhem till nytt klassamhälle – Ett högerspöke berättar” (2005), av Sture Eskilsson, ekonom. Utgiven av Fischer & Co. Se s. 258. [↩]
5. Ibid. [↩]
6. Sveriges Radio P1, SR Minnen: Hulkdebatten mellan Fälldin och Palme den 1 september 1982. [↩]
7. Bra Böckers Lexikon. [↩]
8. Riksdagen den 4 oktober 1991, Protokoll 1991/92:6, 4 § Regeringsförklaring, Anf. 3 Statsminister Carl Bildt. [↩]
9. Förslag till riksdagen 1999/2000:RR12 Riksdagens revisorers förslag angående statligt bildade stiftelser m.m. [↩]
10. Ibid. [↩]