© Martin Tunström. Sverigedemokraten Björn Söders plats i kommunfullmäktige.
Likt de flesta andra populistiska rörelser och partier driver Sverigedemokraterna frågor som berör minskningen av det byråkratiska inslaget i organiserandet av stat, kommun och landsting. I de flesta fall rör det sig om politikernas arvoden och partiernas ekonomiska bidrag från det offentliga. Att sedan detta står för en försvinnande andel av den samlade utgiften är inga problem för Sverigedemokraterna och andra populistiska organisationer. Men blottar likväl bristen på verkliga genomarbetade ekonomiska frågor som gäller hushållningen av våra gemensamma resurser och hur vi skall se till att vi genom investeringar (både från stat och näringsliv) öka det ekonomiska svängrummet i det offentliga. (Eller för den delen se till att spara för framtida kostnader, t.ex. pensioner)
Vilket bl.a. gör sig till tolks när Åkesson på frågan hur Sverigedemokraterna skall finansiera de utgiftsökningar som regeringen Reinfeldt företar sig svarar att man skall göra detta genom att minska utgiftsposterna som rör EU-medlemskapet och den s.k. ”massinvandringen”. För problemet ligger i att det tar flera år innan vi kan räkna med att EU-avgiften rejält kommer minska. Den borgerliga regeringen lämnade nyligen in en inlaga till EU-kommissionen om att avveckla en av de största utgiftsposterna när det gäller EU, alltså jordbruksstödet. Men som först skall träda i kraft 2013. Alltså om sex år. (Om sedan förslaget går igenom är en annan sak) Finansieringen av utgiftsposterna behövs nu. När det sedan gäller den så, för Sverigedemokraterna, förhatliga invandringen så ligger den stora kostnaden i att sysselsättningsgraden bland svenska medborgare med utländsk härkomst och invandrarbakgrund är lägre den övriga befolkningen. Skulle vi alltså helt strypa invandringen nu så skulle kostnaden minska ytterst marginellt och några besparingar på 30-40 miljarder skulle det aldrig bli frågan om. (Kortsiktigt skulle ett så kallat återvandringsbidrag som Sverigedemokraterna pläderar för knappast minska kostnaden)
Visst är det en bra ambition att man vill höja sysselsättningsgraden bland invandrare, för att på så sätt minska invandringens kostnad, och reformera EU, och där med få en lägre EU-avgift, men att påstå att dessa två utgiftsposter är möjliga besparingsposter idag eller om två år är som sagt bara populistiskt.
Nåväl, tillbaka till partibidrag och politikerarvoden. När väl denna populism drabbar Sverigedemokraterna själva verkar de inte vilja veta av den. Jag tänker då på de höjda politikerarvodena för kommunalråden i Helsingborg. För när arvodena för kommunalråden höjs följer även de andra arvodena (även min) med. Så gör även den Sverigedemokratiska gruppledaren Kaarina Anderssons arvode. Men när Helsingborgs Dagblad påtalar att hennes arvode skulle minska från 16 200 kronor (eller 16 900 som blir det nya arvodet efter juni) till 11 800 om Sverigedemokraternas förslag kring arvodena legat som grund vill Andersson inte vara med. Till Helsingborgs Dagblad säger hon följande:
”Frågan är vem som kan ta ett sådant åtagande. Det ligger lite ekonomi i det, man går inte ner i lön hur mycket som helst”
Ungefär samma dubbelmoral blottades när jag för ett tag sedan föreslog att Erik Hellsborn, ledamot i Varbergs kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna och riksdagskandidat för Sverigedemokraterna i valet 2006, kunde sänka Sverigedemokraternas partistöd om man kom in i Varberg kommunfullmäktige (som man nu kommit in i). Men det ville inte Hellsborn veta av, utan menade att ”ska det bli några summor att tala om måste samtliga partier tvingas göra avkall på sina pengar.” Så mycket för idealismen.
”skulle kostnaden minska ytterst marginellt och några besparingar på 30-40 miljarder skulle det aldrig bli frågan om.”
Varför inte? Nettokostnaderna är ju, enligt ett flertal utredningar, minst 2-3 % av BNP /år. Dvs 50-80 miljarder. Och då det ändå bara direkta offentliga kostnader som är medräknade. Kostnader för brottslighet, konflikter och kommunikationssvårigheter, t ex, finns inte med. På ett par år är det fullt rimligt att man når 30-40 miljarder, inte minst med tanke på att den direkta kostnaden för Migrationsverket är 5-6 miljarder per år.
I dagsläget befinner sig dessa kostnader i ökande trend, eftersom det fortsätter att strömma in asylsökande och anhöriga på internationellt unika nivåer. 80 % eller mer av dem kommer från mellanöstern och afrika, och därmed vet vi att ytterst få att kommer få jobb: enligt socialstyrelsen ingår endast 27 % av alla nuvarande invandrare från mellanöstern och nordafrika och mellan 20-64 i kärnarbetskraften. Den invandring vi har nu går direkt in i bidragssystemen, och socialiseras i att stanna där, eftersom de kan leva i enklaver där de aldrig integreras.
Och asylsystemet fungerar inte: sedan flera månader tillbaka ökar åter antalet öppna ärenden på migrationsverket för varje månad som går.
När jag på senare tid har satt mig in i hur obegripligt märklig och naiv vår invandringspolitik har varit blir jag faktiskt chockad. Men jag tror inte det egentligen är ni socialdemokrater som ville ha det så här. Miljöpartiet lär ligga bakom de allra värsta förändringar man genomförde under förra mandatperioden.
Situationen är totalt långsiktigt ohållbar, förr eller senare måste det till radikala ändringar av politiken. Ju snarare ni socialdemokrater kan inse det, desto bättre.
Ingen ska komma undan med att anklaga er för att ha vara ”ogenerösa” när politiken väl ändras! Den svenska flyktingpolitiken har varit mer generös än någon annan i hela världen. Men även hos oss måste vi inse att det finns gränser. Utan radikal migrationsreform är det omöjligt att hindra Sd från att komma in i riksdagen.
Kostnaden skulle minska ytterst marginellt då de beräkningar som gjorts på invandringens effekter på samhällsekonomin i huvudsak beror på att sysselsättningsgraden bland medborgare, som invandrat eller som har utländsk bakgrund, är lägre än den inhemska befolkningen. Alltså, även om vi skulle stänga våra gränser helt här och nu skulle vi bara få några miljarder i besparingar i form av avvecklandet av flyktingbaracker, nerläggandet av byråkratiska instanser så som Migrationsverket och migrationsdomstolarna och direkta underhåll.
Kvar står hundratusentals svenska medborgare, som invandrat eller som har utländsk bakgrund, som går på bidrag och är arbetslösa. Då finns det bara tre utvägar – varav bara en leder till radikala kostnadsminskningar för invandringen – att tillgripa:
1. Ta ifrån hundratusentals människor deras medborgarskap och massdeportera dem från vårt land genom att dumpa dem varstans i världen. Finns bara i form av våta drömmar hos Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och NSF:are. Det här går snabbt.
2. Propagera bland invandrarbefolkningen om att de skall avsäga sitt medborgarskap och genom frikostiga återvandringsbidrag få dem att flytta tillbaka till deras forna hemländer. Ytterst långsamt och mindre troligt.
3. Få igång en ekonomisk expansion av guds like som fullständigt röjer undan arbetslösheten och bidragstagandet i det svenska samhället.
Notera här att jag inte förnekar att invandringen är en kostnad för det svenska samhället, precis som den en gång i tiden varit en tillgång till det svenska samhället:
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1493&blogg=9772
”Anledningen till kostnaden för invandringen är enligt Ekberg att sysselsättningsgraden bland invandrare är sämre än bland den infödda befolkningen. Av precis samma anledning bidrog den goda sysselsättningsgraden bland invandrare på 40, 50, 60, 70 och fram till mitten av 80-talet till att invandringen gav mer än den tog i anspråk eller gick jämt ut. Under vissa perioder, menar Ekberg i sin ESO-rapport, var sysselsättningsgraden till och med högre bland invandrare än svenskar. Detta är en av anledningarna till den svenska välfärdsstegringen skulle jag säga, invandringen var med och byggde det svenska välfärdsamhället.”
Själv ser jag också att det finns stora brister med vår invandringspolitik och precis som du, som du pekat på ett blogginlägg, kan jag tycka att debatten stundtals kan vara onyanserad när man påstår att vår flyktingpolitik är inhuman.
Själv anser jag att man borde ha varit lite mer sparsam på 90-talet att ge ut PUT till flyktingarna från forna Jugoslavien.
Idag anser jag att man, för att skapa en humanare flyktingpolitik, skall avskaffa den fria bosättningsrätten och kommunernas rätt att säga nej till flyktingar. Så att det där med blir Migrationsverkets uppgift att placera ut flyktingar där de har störst chans att få 1. Arbete. 2. Intrigeras. 3. Bostad. Därmed förhindrar vi att det uppstår socialt nergångna enklaver som vi kan t.ex. se i Malmö. Malmö, Landskrona och andra städer har redan tagit sitt solidariska ansvar, trots att man redan haft en nedgång i sysselsättningen i form av nerläggningar av varv och industrier, och kommuner som Lomma, Täby m.fl. får ta sitt ansvar.
Men också att vi för en ekonomisk politik som leder till att fler får arbete.
Tack för ditt svar. Det är bra att du klarar av att ta diskussionen på en saklig nivå. Ursäkta att jag svarar med en halv uppsats, men det här är viktigt.
Att kostnaderna huvudsakligen beror på att utomeuropeiska invandrare i hög grad inte arbetar är rätt självklart. Frågan är vad som kan ändra på det. Jag tror inte att problemet går att lösa så länge man fortsätter att fylla på med ännu fler invandrare från samma kulturområden.
Man måste fråga sig varför de inte arbetar. Det enda svar som många politiker har vågat ge är att det beror på ”diskriminering”. Men det är uppenbart orimligt att hela 73 % av invandrarna från mellanöstern/afrika inte arbetar i fasta jobb enbart på grund av det. Invandrarpopulationen i Sverige är idag mycket stor: 14 % är födda utomlands, och 26 % har minst en utlandsfödd förälder. Det gör invandrargrupper stora nog att bilda helt egna och ”fördomsfria” ekonomier om de bara ville.
Att det inte är diskriminering som är problemet bekräftas av samtida forskning. En ny omfattande studie (Nekby, Vilhelmsson och Özcan 2007) visar att invandrare med samma svenska utbildningsnivå inte har svårare att få arbete än svenskar: ”Differences in level or field of domestic education cannot explain persistent employment gaps.” Det bekräftas även av Nordin och Rooth (2007) som visar att inkomstgapet mellan svenskar och andra generationens invandrare inte beror på diskriminering. Se även rapporten av Eriksson (2006) – resultatet av en arbetsgrupp som s-regeringen tillsatte 2005.
Istället beror sysselsättningsskillnaden snarare på att invandrarna
1. har lägre utbildning än svenskarna
2. har andra normer och värderingar än svenskarna
3. inte delar svensk identitet
4. isolerar sig i grupper där de inte integreras
5. socialiseras in i bidragsberoende redan från början.
Men det beror också på,
6. asylpolitikens regler och slapphet. Asylsystemet tillåter att många av de som söker asyl är inställda på att lura och mjölka systemet; över 90 % av asylsökarna har ju slängt sina pass. Gör man så har man redan från början etablerat en relation till det svenska samhället som bygger på misstro. Den första åtgärd man gör mot sin nya gemenskap är ju att ljuga om sin identitet, vilket i Sverige är ett rätt allvarligt brott.
Alla dessa sex faktorer kommer att minska/jämnas ut över tid endast om invandringen minskar och om man ställer högre krav på anpassning. Annars kommer de inte att ändras: de allra flesta utom-europeiska invandrare som kommer idag hamnar i enklaver där de isolerar sig utan kontakt med resten av samhället. Det sker över huvud taget ingen integration i t ex Rosengård (se tex Aje Carlbom).
Människor rättar sig efter de normer som andra i deras sociala närmiljö har. Om man lever i ett socialt sammanhang där alla lever av bidrag så ser man inget fel i att själv leva på bidrag. Människor som är isolerade i grupper med en egen etnisk identitet känner ingen eller försvagad solidaritet med resten av samhället (LaFerrara 2005). Därför upplever många inte att de gör något fel om de ”tar vad de kan”. De rationaliserar att de lever på bidrag eller inte sköter sig genom att t ex skylla på ”rasism” och ”diskriminering”. Många invandrare tror t ex att svenska politiker aktivt har ”placerat” invandrare i förorter med problem. Bland nya irakiska asylsökande sprids myter om varför det kommer sig att Sverige är så generöst och bara ger dem pengar: på fullt allvar tror somliga att Saddam Hussein gav miljarder i oljepengar till Sverige och att svenska staten därför är ”skyldig” att ”ge tillbaka” pengarna som bidrag.
Invandrarna måste fås att:
1. Dela en svensk identitet. De måste känna att de tillhör samma grupp som svenskarna – bli svenskar – och därmed att det är fel att leva på bidrag från andra i samma grupp.
2. Anpassa sig till svenska normer om vad vi förväntar oss av andra: t ex att kvinnor faktiskt ska arbeta samt lära sig den kommunikation som krävs på svenska arbetsplatser.
Denna nödvändiga integration kan bara komma till stånd om de invandrade grupperna inte ständigt blir större och större och därmed ökar sin förmåga att isolera sig från det övriga samhället.
Uttryckt annorlunda: så länge invandringen fortsätter i den mycket stora, okontrollerade takt den gör nu så kommer problemen och kostnaderna aldrig att minska, eftersom den lilla andel som integreras och övergår i arbete är mindre än det årliga inflöde som hamnar i ett liv på bidrag och utanför det övriga samhället.
”borde ha varit lite mer sparsam på 90-talet att ge ut PUT till flyktingarna”
Ja, det har du rätt i. Men denna politik fortsätter ju ännu idag! Sverige ger nästan bara PUT, medan många andra länder ger tillfälliga uppehållstillstånd istället.
”Idag anser jag att man… skall avskaffa den fria bosättningsrätten”
De åtgärder du föreslår, att avskaffa EBO och kommunernas rätt att säga nej, tror jag båda är bra. Men det räcker inte på långa vägar. En sådan politik kommer inte att öka incitamenten för de nuvarande arbetslösa invandrarna att börja jobba och integreras, och det kommer inte att minska problemen med de som fortsätter att söka asyl.
—
Eriksson (2006). ”Arbetsutbud och sysselsättning bland personer med utländsk bakgrund. En kunskapsöversikt”, Finansdepartementet
LaFerarra (2005). ”Solidarity in Heterogenous Communities”.
Nekby, Vilhelmsson & Özcan (2007). ”Do Domestic Educations Even Out the Playing Field? Ethnic Labor Market Gaps in Sweden”, Working Paper, Nationalekonomiska Institutionen, Stockholms Universitet
Nordin och Rooth (2007). ”The Income Gap Between Natives and Second Generation Immigrants in Sweden: Is Skill the Explanation?”, CReAM Discussion Paper No 06/07